Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅFÄNG STORMLÖPNING MOT PÅFVEDÖMETS TYRANNI. 221
Men till högre anseende har just renässansen öfver hufvud förhjälpt kyrkan och
påfvedömet.
Kyrkan har till och med tagit renässansen i sin tjenst - ett ovederläggligt bevis
därför, att denna omhvälfning af det andliga lifvet, så som den då försiggick hos
»brushufvudena», icke har stått i någon inre motsats till den medeltida kristen-
domen. Ty för de makter, som varit verkligt fientliga mot henne, har den romerska
kyrkan alltid haft klar blick, och likaledes ett godt väderkorn för de faror, som ny-
framträdande tidsföreteelser måhända buro i sitt sköte. Det är fördenskull ej så märk-
värdigt, att »munkar, präster, kardinaler hälsade denna litterära och konstnärliga rörelse
med hänförelse och att påfvarne öppnade Vatikanens dörrar för densamma». Anmärk-
ningsvärdt är endast, i hvilken utsträckning man i Rom, vid själfva kurian, i syn-
nerhet under Leo X, samtidigt upptagit hedendomen, hvilken humanisterna till
och med i vissa yttre åthäfvor på löjeväckande sätt förde till torgs. För öfrigt
visste påfvarne mycket väl hvad de gjorde, när de icke försmådde det nya kultur-
elementet. Renässansens konst, som de högsint vårdade sig om, har öfver dem
själfva och deras residens, det oförlikneliga Rom, gjutit liksom en ny trolsk belys-
ning. Men icke mindre ifrigt vinnlade sig de påfvar, som förstodo sin tid och
dennas kraf på dem, om de litterära antikstudierna. De befrämjade den senaste
utvecklingen, ja gingo till och med i spetsen för denna. Ingen kunde då klaga
öfver bildningsfientlig efterblifvenhet eller, än mer, öfver förstelnande. Påfvedömet,
som för en lång följd af sekel tillbaka visat sig som den största kulturmakten, fram-
strålade så ännu en gång i glansen af modern kulturell storhet och tillika i glansen
af evig ungdom. Den som utvecklas i kapp med tiden åldras icke.
Blott få decennier senare skulle ur kyrkans omvårdnad om den klassiska bild-
ningen ännu en alldeles särskild välsignelse framspira för denna. Det var den unga
»världsliga» vetenskapen, som då förmådde göra den en tjenst af nära nog oskattbart
värde. Hur värnlös skulle icke väl den romerska kyrkan varit i den kamp om till-
varon, som den tyska anden förskaffat henne, hade icke Ignatius de Loyola förstått
betydelsen af en från hedendomen frigjord humanism och omsmidt den till ett vapen,
hvars kraft och skärpa hans lärjungar nogsamt pröfvat under motreformationen.
Men äfven om vi bortse från denna vinst, hvilken ingen under Leo X:s dagar hade
kunnat ana, så finna vi alltid under denne påfve kurian, hvars andliga herravälde
framgått stärkt ur reformkonciliernas och den husitiska revolutionens farliga tider,
äfven i rent andligt hänseende än en gång på höjden af makt och inflytande.
Ett tillbakavisande af den romerska anden kunde sannerligen ingenstädes kon-
stateras. Ännu alltjämt var den medeltida mänskligheten slagen i dess fjättrar.
Och likväl voro redan i det inre af denna medeltida kristendom själf, sedan länge
och med växande styrka, krafter i verksamhet, hvilka syftade ut öfver den det
religiösa lifvets bundenhet, som var egendomlig för tiden. Redan alltsedan 1200-talet
finna vi dem i rörelse.
Franciskanernas och dominikanernas då uppkomna stora tiggarordnar hafva å ena
sidan fyllt den uppgiften att kvarhålla folkets stora massa i lydnad mot kyrkan och
göra den döf för folkliga kätteriers förledande lockelser. Men samtidigt hafva de å
andra sidan genom sin predikan och själavård utvecklat en verksamhet, som var
egnad att verka i motsatt riktning d. v. s. att förläna individen en viss själfständighet
gentemot kyrkan. Ty tiggarordnarne hafva - det är deras största gärning - i vida
kretsar af folket uppväckt ett religiöst lif, hvilket, i motsats till den gängse kyrklig-
heten, antog en personligt egenartad karaktär. Det var den s. k. mystiken,
som beskyddades och populariserades af dessa ordnar. Denna rörelse är att betrakta
som en genom de enskilda själarnes mera lefvande beröring med Gud fördjupad
katolsk fromhet, som dittills nästan uteslutande utbildats och öfvats i klostrets stillhet.
Här hade betraktelsen af det inre lifvet, utforskandet af det egna jaget för länge
sedan gått i blom. Redan 1100-talet hade i Bernhard af Clairvaux fått en mästare
i denna psykologiska konst. Hvad i detta hänseende Petrarca, efter Senecas och
Augustini föredömen, senare försökte, det hade med ojämförligt större finhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
