Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Men alltjämt afger denna rörelse vittnesbörd om sinnenas öfverretning under 1400-
talet. Och denna återigen kan man säkerligen till allra största delen föra tillbaka
på den utomordentliga intensiteten hos lekmännens kyrkliga fromhetslif, hvilket
under tidens religiösa trängtan och traktan ännu en gång vann ett ovanligt uppsving.
Det är denna fromhet, som i förening med den, trots alla ansträngningar från de
mystiskt religiöses sida, icke kufvade längtan efter en mera säker religiös grundval,
kännetecknar de sista decennierna före reformationen, dessa, i hvilka det af renässansen
väckta rika andliga lifvet pulserade och i hvilka den gamla lifskraften och lifslusten, som
genomgår nästan hela medeltiden, oförsvagadt bibehållit sig och hos hög och låg tog
sig uttryck i en grof sinnlighet, hvilken ännu alltjämt hos mången slog om i pessimism.
Detta brokiga virrvarr af de mest olikartade strömningar har gjort denna tid till
en af de mest upprörda epoker i historien. En mängd motstridiga åskådningar, känslor,
stämningar bryta sig här mot hvarandra i en utan tvifvel häftigare konflikt, än
den vi märka redan på 1200-talet. Man har därför ofta framställt 1400-talet
som en tvedräktens tidsålder - men knappast med rätta. För oss, som från histo-
riens ståndpunkt förmå öfverblicka denna tid, kan det väl lätt så tyckas, ty för vår
blick afslöjar sig den dolda motsats, som tiden i sig gömmer. Vi blifva nu varse
de nya krafter, som kämpa sig fram i ljuset för att stilla och omärkligt omintetgöra
det gaml,a, och vi uttyda dem som tecken till att en månghundraårig utvecklings-
period nalkas sitt slut. Och vi veta, att nytt och gammalt aldrig kan förlikas, att
deras konflikt slutar först med den enas besegrande. Men hafva de här verkligen
redan skiftat hugg med hvarandra? Och om så var, har striden blifvit rätt
klar för de samtida eller åtminstone erfarits af dem? Man har ofta påstått
detta. Öfverallt skall man hafva haft den känsla, som fann uttryck i synnerhet
i folkfantasiens skapelser och i mångahanda slags profetior, att det icke längre
skulle kunna fortsätta på samma sätt som hittills, att man stode omedelbart
inför en »förändring», en stor omstörtning, straffdomen öfver kyrkan och öfver
»de härskande», ja till och med inför yttersta domen. Emellertid, förbidan på
världens undergång har här ingenting att betyda. Ännu alltjämt har i tider af upp-
rörd religiös känsla föreställningen om världens nära förestående slut framträdt, och
hvem har väl mera kraftigt lefvat sig in häri än just den man, hvilken som ingen
annan frambesvurit den nya tiden, Martin Luther? Men äfven dessa menig mans
älsklingstankar omslöto som sin kärna endast hoppet om en social revolution,
hvarigenom äfven kyrkan skulle renas från de gudlösa prästernas afskum. »För-
bidan på svåra straffdomar öfver kyrkan samt på stora sociala omhvälfningar och
förväntan på en guldålder för stat och kyrka» - allt detta bildade redan från 1200-
talet ett enande band kring enskilda kyrkliga kretsar.
Man bör ej på grund af uppdykandet af sådana fantasier, hvaråt nu visserligen
boktryckarkonsten tillförsäkrade en vidsträckt spridning i bild och ord, bortse från
det, som för en riktig värdesättning af tiden är af utslaggifvande betydelse: så olika
individerna i religiöst och moraliskt afseende liksom i sin ställning till den nya
världsliga bildningen än voro, i ett stämde de, frånsedt den lilla skaran af hemliga
sekterister, alla öfverens: de hade icke rubbats i sin tro på kyrkan, ja icke en gång
i sin uppfattning af påfvedömet. Ingen tänkte på att afskaffa vare sig den förra eller
det senare, ingen tänkte ens på en mera genomgripande reform. Att röra vid denna
medeltidskyrkas väsen, hennes tro, hennes dogmer, hennes sakrament och författning
- det föll ingen in. Ja, till och med hur den blygsamma »reformation», hvarom
så många talade, skulle åstadkommas, sväfvade hvar och en i okunnighet om. Så
saknade de talrika klagomålen öfver fördärfvet en verklig inneboende kraft. Ju all-
varligare individerna gripits af sina reformatoriska tankar, dess tyngre kände de
trycket af sin beklämmande vanmakt.
Och hvad innebar det ej i själfva verket, att man icke rubbats i sin tro på
kyrkan, sådan denna var omedelbart före Luthers framträdande! Hur hade hon då
under de sista århundradena uppfyllt sin religiösa mission? Jakob Burckhardt, den
insiktsfulle historieskrifvaren, som författat »Renässansens kultur», har härom yttrat:
denna kyrka har dragit öfver sig »det tyngsta ansvar, som någonsin åsamkats i historien;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
