Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
inblanda sig i världens stora
äflan. Men den var först och
främst en oklanderligt funge-
rande apparat, när det gällde
att klippa och utsuga »Kristi
fårahjord».
Denna frivola uppfattning
af deras mission motsvarades
endast alltför väl af deras hof-
lif. En gång, år 1376, hade en
modig kvinna, den heliga Kata-
rina af Siena, slungat påfven i
ansiktet, »att från den romerska
kurian, som borde vara ett pa-
radis af himmelska dygder, för-
märktes stanken af sataniska
synder. Till och med i sin fä-
dernestad Siena hade hon mött
den.» Nu utgöt den sig, oer-
hördt förstärkt, öfver alla den
romerska kristenhetens land.
Ty h var skulle man hafva kunnat
finna en fördärfligare sedeslös-
het än i Rom, vid kurian, i det
påfliga palatset? Vi känna blott
alltför väl »de heliga fäderna»
Paul II, Sixtus IV, Innocentius
VIII och Alexander VI och hvad
de för öfrigt heta. Decennium
efter decennium ströddes här
ut en sådd af sedligt fördärf,
hvars fruktbara fröstoft fördes
vida öfver landen: för otaliga
klerker af alla nationer var
Rom en skola för lasten och -
otron. Ty ingenstädes höjde den
sistnämnda sitt hufvud käckare
än vid kurian. »I Rom», säger
Leopold Ranke, »hörde det till
god ton i sällskapslifvet att för-
neka kristendomens grundsat-
ser. Vid hofvet talade man
numera endast skämtsamt om
den katolska kyrkans dogmer, om uttalanden i den heliga skrift; trons hemlig-
heter föraktades» - eller användes i hädiskt syfte. Den slipprige kardinal Bib-
biena, som oaflåtligt kunde glädja sig åt sin herres, Leo X, högsta förtroende, skref
till drottningen-regentinnan af Frankrike, att han dyrkade henne, hennes son
Frans och hennes dotter Margareta som den heliga treenigheten och trohjärtadt
och fromt ville bikta sig för denna treenighet »som för Gud fader själf.» Man
jämföre härmed de salfvelsefulla tal, som utgingo från dessa kristliga prelaters mun.
Bekant är ett ord, som fällts af Macchiavelli, den store florentinen vid denna tid,
hvilken, i välgörande kontrast till kyrkans många hycklande tjenare, icke gjorde
någon hemlighet af sina irreligiösa tänkesätt: »Vi italienare», så har han skrifvit
på Leo X:s tid, »äro mera irreligiösa och onda än andra, emedan det romerska hofvet,
kyrkan och hennes präster gifva oss de sämsta exempel. Ju närmare Rom, vår
religions hufvud, ett folk befinner sig, dess mindre religion eger det.»
Det var i sin tro på denna kyrka och på detta påfvedöme, som Västerlandets
Ego sum Papa
(Jag är påfven).
Franskt träsnitt, riktadt mot den
lastbare påfven Alexander VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
