Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Angreppet på aflaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Redan under två mansåldrar hade för öfrigt aflatens finansiella sida varit före-
mål för uppmärksamhet från statsmakterna. Och ungefär lika länge hade alla mera
klyftiga personer genomskådat, att bakom denna föregifna nitälskan för själens välfärd
gömde sig idel guldtörst, som i förening med de andra medel, hvaröfver den romerska
exploateringen förfogade, ödelade land och folk.
Denna brandskattning kunde ej heller Luther förbise, men han trodde sig böra
ställa till ansvar för denna icke så mycket påfven som de charlatanska aflatskrä-
marnes girighet. Så säger han i den femtionde tesen: »Man skall lära de kristne,
att påfven, om han kände till aflatspredikanternas gnideri, hellre skulle låta S:t Petri
döm uppgå i lågor än låta uppbygga den af hud, kött och ben från sina får.»
Det var emellertid ej de för politikern mest vägande skälen, som dref den witten-
bergske munken ut på stridsplatsen, utan så mycket mer aflatens fördärfliga inverkan
på folkets religiösa och sedliga lif. För att kunna förstå den förargelse, som aflaten
i detta hänseende väckte hos honom, måste man känna till dess dåtida karaktär
och hvad den betydde.
Ursprungligen, när under 1000-talet aflaten först uppkom, innebar den endast ett
efterskänkande af de straff, som kyrkan pålagt. Men alltsedan under 1200-talet dess
verkan utsträckts till skärseldens straff, hade den fått en storartad betydelse. Ty för
de fruktansvärda skärseldskvalen, hvilka nästan blott genom sin tidsbegränsning skilde
sig från helvetets pinostraff, måste en medeltida kristen dagligen och stundligen lefva
i fruktan och bäfvan. Kunde han också förtrösta sig på, att han i botens sakra-
ment om och om igen, tillika med sin syndaskuld, befriades från de eviga hel-
vetesstraffen, så visste han likväl af kyrkans lära, att han dock måste aftjena
de timliga straffen för sina öfverträdelser, antingen här på jorden eller, om hans
syndaregister hos Gud ej ännu vore helt och hållet utplånadt vid hans död, i en
annan värld. Men ingen kunde veta, om hans ånger och alla hans botöfningar samt
goda verk försloge att skydda honom för skärselden. Med hvilken glädje, ja sällhet,
måste därför från de kristnes sida ett medel hälsas, som ställde i utsikt att befria dem
från denna fruktansvärda fasa! Den, som blott af påfven erhållit plenar- eller full
aflat (d. v. s. befrielse från samtliga timliga straff), hans själ sväfvade i dödsstunden
»från munnen upp till himmelen.»
Men århundradena igenom kom denna aflat blott de lefvande till godo. Påfvarne
vågade icke utsträcka sin »apostoliska fullmakt» att lösa och binda på jorden också
till dem, som redan stodo inför Guds domstol. Först renässanspåfvarne hafva djärft
satt sig öfver denna betänklighet. Först med Sixtus IV, den påfve, under hvars rege-
ringstid Luthers födelse infaller, tog det präktiga inkomstbringande »geschäftet» med
aflat för de döde sin början, i det påfven »af sin outtömliga maktfullkomlighet»
medgaf, att släktingar och vänner för de arma själarne i skärselden betalte ett
penningoffer, och förklarade det vara hans vilja, att denna hjälp från de lefvandes
sida till den aflidne »skulle förslå till straffens efterskänkande». Endast därigenom
skilde sig denna nya aflat för de döde från den tidigare, som blott kunde komma
pilgrimerna på jorden till del, att de lefvande kommo de döde till hjälp, i det att
de för deras räkning fullgjorde offren. I fråga om effekten skulle de båda slagen
vara jämställda. Tetzels bekanta och historiskt styrkta rim: »När i kistan pengarne
klinga, ur skärselden själarne springa» är icke ett »marktschreier»-aktigt öfverord. Det
stod i full samklang med Sixtus IV:s och hans efterträdares ända till Leo X förklaring.
Den mest förstockade syndare till döds kunde befria sin fader, sin moder från skärs-
eldens kval; han betalte; det öfriga drog påfven med sin maktfullkomlighet försorg om.
Vi kunna häraf förstå den oerhörda dragningskraft, som skärseldsaflaten egde.
Men tyngdpunkten för hela aflatsinstitutet hvilade likväl hädanefter som hittills på
aflaten för de lefvande. Men äfven denna hade under tiden blifvit en annan. Det
var den nya »aflaten från skuld och straff.» I den af dem beviljade fulla aflaten
hade påfvarne genom förlänande af särskilda fullmakter till biktfäderna inryckt äfven
botsakramentet. Öfverallt i hela kristenheten, hvarest nu denna »nåd» utbjöds, för-
valtades å deras vägnar botens sakrament af biktfäder, hvilkas befogenhet var ett
utflöde af påfvens makt och hvilka nu till utdelandet af sakramentet anslöto aflatens
förlänande. Aflösningen från syndaskulden och aflösningen från skärseldstraffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
