Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Angreppet på aflaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANGREPPET PÅ AFLATEN. 237
VVIITEMBERGA,
. ,-V= -=. - ~^r a= >. .=: _^^ T~;
Staden WHtenberg år 1551. Träsnitt af Lucas Cranach.
bekvämt sätt vilja blifva syndastraffen kvitt! Denna reflexion kunde hvarje katolsk
kristen, hos hvilken medeltidskyrkans ädlare anda fått insteg, själf göra.
Bättringsideen hade ju dock födts ur ett djupt kändt skuldmedvetande. Den, hvilken
som katolsk kristen tog sin synd på allvar, kunde omöjligt låta gifva sig detta
botverk till skänks. Fördenskull var, som Luther säger, aflaten blott för »lata och
sömniga kristne» eller för de svage, som ingenting kunde förmå. Därför har den
aflat, som teserna lemna oantastad, blott mycket ringa värde. Den är,
som det heter i kommentarierna till de 95 teserna, »det oansenligaste goda af
alla kyrkans förmåner». I alla händelser kan man låta den gälla, ja vördnaden för
kyrkan, för påfven bjuder, att man ej föraktar den. Åtminstone kan ej därvid det
olycksaliga missförståndet häfta, att den skulle hafva någonting med själens frälsning
att skaffa: ty utan denna aflat kan man väl blifva salig, med den andra aflaten där-
emot aldrig! Ty så lyda de båda satser, i h vilka. tesernas lif starkast pulserar,
(teserna 32 och 33): »De skola jämte sina lärofäder fara till djäfvulen, hvilka förmena,
att de genom aflatsbref kunna komma till visshet om sin salighet.» »För dessa
skall man väl vakta sig, de, som säga, att påfvens aflat är en oskattbar Guds gåfva,
hvarigenom man försonas med Gud.»
Talar för öfrigt i teserna den lärde merendels i lugn, om också skarp bevisfö-
ring, så kommer i dessa teser prästen, den trofaste själasörjaren till orda. Ty icke
annorstädes än i biktstolen har Luthers reformation fått sin impuls. Här hade han
lärt känna den ohjälpliga villfarelse, som bestod däri, att aflatsbrefven åbero-
pades gentemot honom som ett frälsningens osvikliga medel. I detta förtroende hade
de mest olikartade köpare af nådabrefven mötts: de förhärdade, de säkra, de
likgiltiga och de ängsliga samvetena. Och han hade gripits af medlidande med det
så beklagansvärdt förförda folket och upptändts af harm öfver det skamliga miss-
bruket af det heligaste. Redan för år och dag sedan hade han på predikstolen
bittert klagat öfver att det stackars vilseförda folket trodde, att genom den fullkom-
liga förlåtelsen synden på det viset borttoges, att själen genast kunde flyga till himmelen.
Han hade visat hän på aflatens följd, förhärdeisen i synden, som ju dock var en
naturlig frukt af denna. Det öfverseende, som man kallar aflat, föreföll ju ej att
innefatta annat än tillförsäkran om strafflöshet, tillåtelsen att synda.
Det var äfven detta, som han på just samma dag han uppslog teserna framhöll
för ärkebiskop Albrecht, enär aflatsinstruktionen utgått i hans högvälborna namn, i ett
frimodigt bref: »De olycklige tro sig, när de köpa aflatsbref, kunna vara förvissade
om sin frälsning; genom denna aflat - mena de - blefve människan fri från all
skuld och pina». Det bref, som han bifogade sina teser, slutar med begäran, att
ärkebiskopen måtte taga tillbaka sin instruktion med dess gudlösa sats om »aflaten
som den oskattbara nåd, hvarigenom man blefve försonad med Gud» och föreskrifva
sina aflatspredikanter ett annat sätt att predika på, »på det alt icke till äfventyrs
någon slutligen måtte stiga fram och offentligen vederlägga denna instruktion och
dessa predikanter - ärkebiskopen till skam».
Äfven beklagade Luther i detta bref, att folket vore af den meningen, alt själarne
befriades från skärselden, så snart offret blott kastats i penningkistan. Äfven här
måste Albrecht känna sig träffad. Ty hur starkt hade han ej gifvit stöd åt denna
villomening genom sin instruktion! Där heter det om aflaten för själarne i skärselden:
»Därom böra predikanterna flitigt bemöda sig att i bevekande ordalag framhålla
denna nåd, emedan genom denna de aflidnes själar med full säkerhet kunna bispringas
och - man på bästa och rikligaste sätt kan befrämja S:t Peterskyrkans byggnadsverk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
