Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
med tidens föreställning om det upphöjda i prästens kall torde väl den tjugutre-
årige unge mannen ansett sig hafva uppnått något stort. Så vågade han i barnsligt
förtroende förehålla fadern häftigheten i hans ovilja, ja vrede. Men svaret lydde
kort och strängt: »Har du icke hört, att man skall vara sina föräldrar lydig?»
Sonen gick fadern närmare in på lifvet; »han hade genom en förskräcklig uppen-
barelse från himmelen blifvit »kallad» och hade, omhvärfd af en bråddöds skräck
och ångest, gjort ett aftvunget löfte.» Ej heller detta gjorde något intryck på
fadern. »Gud gifve», svarade han, »att det ej varit bedrägeri och djäfvulsk villa.»
Det fjärde budet ginge obetingadt före kyrkans rådslag och all själfvald helighet,
åberopade den sig än på en himmelsk kallelse. Därvid höll han fast - ett gläd-
jande drag af den enkle mannens religiositet. Det romerska väsendet hade dock
icke hos alla förstört den sunda känslan. Äfven annars har den gamle Luther,
ehuru alltigenom kyrkligt from, visat prof på detta. »Min fader», berättar sonen,
»låg en gång dödssjuk i Mansfeld, och då prästen kom till honom och uppmanade
honom att skänka något till prästerna, svarade han af enfaldigt hjärta: »Jag har
många barn, åt dem vill jag gifva det; de behöfva det bättre.»
Genom »ett skräckinjagande tecken från himmelen» sade sig Luther hafva blifvit
drifven i klostret. Han syftar därmed på ett fruktansvärdt oväder, som öfverraskade
honom i det fria i början af juli 1505 i närheten af Erfurt. Men ovädret, om än
aldrig så häftigt, skulle säkerligen icke aflockat »den glade kamraten», hvilken
vännerna så mycket prisade, det högtidliga löftet: »Hjälp mig, kära sankt Anna,
och jag vill ingå som munk i ett kloster!», hade han icke redan länge stått under
inflytande af en makt, som upprörde hans innersta och uppfyllde honom med
skräckfull oro. Denna makt var hans samvete. Visserligen kunde det icke stödja
sina anklagelser genom förebråelser öfver ett lättsinnigt lif: icke ens fiendernas skarpa
blick har senare kunnat finna någon fläck på Erfurtstudentens lif. Men ej heller
från hans vetande kunde de anklagande tankarne härflyta. Han hade icke ännu
sysslat ined teologien. Hans nära fyraåriga studier i Erfurt (1501-1505), sorn ledde
till erhållandet af värdigheten som »magister i de fria konsterna», hade orienterat
honom grundligt på filosofiens olika områden. Med ifver hade han öfvat sitt skarp-
sinne med lösandet af invecklade spörsmål, hvilket satt honom i stånd att med skicklighet
deltaga i lärda disputationer. Men därjämte hade han, förmodligen under påverkan af
några unga humanister, hvilkas öfvervägande på det formella riktade intresse han
visserligen ej delade, fördomsfritt fördjupat sig i den klassiska ålderdomens verk. Med
glädje och förtjusning hade han läst sina filosofer, historieskrifvare och skalder. Två af
de senare, lustspelsförfattaren Plautus och den känslosamme och fromme Vergilius, voro
sedermera de enda skriftställare, hvilkas böcker följde honom i klostrets ensamhet.
Sedan ett par månader hade han nu (juli 1505) vändt sig till juridiska studier. Dessa
hafva visserligen på intet sätt förmått tillfredsställa honom, men torde väl knappast hafva
inverkat på hans beslut att fly undan från världen. Impulsen därtill och till de strider,
som väntade den unge munken och ur hvilka den nya världen skulle födas, har gifvits
honom från helt annat håll. Det är en känsla, som många af dem, hvilka nu med
glädje njuta de af honom eröfrade förmånerna, anse för gammalmodig, ja lika dåraktig
som öfverflödig: djupet af en syndaskuld, hvarigenom han visste sig vara skild från
Gud, denne samme Gud, efter hvilken hans åstundan var så varm. Den frågan
marterade honom: »O, när skall du en gång blifva from och bättra dig, så att Gud
må blifva dig nådig?» Hvad som väckt den frågan till lif i hans samvete, långt före
den nämnda yttre tilldragelsen, känna vi ej till. Han har finkänsligt bredt en tyst-
nadens slöja öfver sitt inre lifs födelse och endast då och då oafsiktligt upplyft en
flik af densamma. Men hvad säger oss då denna fråga själf? I samma mån som
trängtan efter »en nådig Gud» klart framlyser däri, är den ingenting annat än den pri-
mitivaste känslan i all religion, så gammal som mänskligheten. Då här bot och bättring
framställas som medel att blidka Gud, förnimma vi en röst, som visserligen genljuder
i många religioner, men som just i en medeltidskristens mun minst bör vara egnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
