Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Det vore förvändt, om vi ville inskränka den verkan, som skriften framkallade,
förnämligast till de patriotiska stridsrop, hvilka beledsaga den religiösa kampen
mot det romerska väsendet. Äfven de följande afdelningarne, i hvilka en lång följd
af kristenhetens ^andliga förbrytelser», vid sidan af några »världsliga» såsom eftertrupp,
framföres, tala ett kraftigt språk. Och deras verkan måste ansenligt ökas genom de
talrika hänvisningar på de lämpligaste sätten att afhjälpa bristerna, hvilka på-
pekningar följa parallell med tadlet. Ett helt ymnighetshorn af förbättringsförslag
tömmer Luther här ut. De äro än af kyrklig-religiös, än också af juridisk och social
natur. På ett öfverraskande sätt slår därvid hans sunda och skarpa förstånd upp-
repade gånger hufvudet på spiken, äfven i frågor, som dittills legat honom fjärran.
Detta har på senare tid, t. ex. i fråga om hans national-ekonomiska tankar, från
kompetent håll betonats. Öfverallt kan man göra den iakttagelsen: de femton åren
i klostret hade icke gjort sonen af folket främmande för lifvet.
Endast helt obetydligt kan här påpekas.
Det vittnar om själfständigheten i hans tänkande, när han, i det han genomgår
de kyrkliga förbrytelserna, anser, att äfven kyrkans förhållande till de förhatade
husiterna bör undergå förändring. »Det är hög tid, att vi också en gång allvarligt
och med sanning taga itu med böhmarnes sak för att förena dem med oss och oss
med dem, så att en gång de afskyvärda smädelserna, hatet och afundsjukan på båda
sidor upphöra.» Långt ifrån att gilla husiternas tillvägagående, är han likväl af den
meningen, att framför allt kyrkan borde erkänna den orätt hon begått, i det hon
brände Johan Hus, brytande till på köpet den kejserliga lejden. »Man borde öfver-
vinna kättarne genom skrifter, ej genom eld. Om det vore en konst att öfvervinna
kättare med eld, så skulle bödlarne vara de lärdaste doktorer i världen.»
Ingående behandlar Luther två andra frågor, som ligga honom synnerligen mycket
om hjärtat. Den ena rör sig om den kräftskada, som ligger i »de stackars prästernas» nöd-
tvungna celibat, detta »djäfvulska tyranni», hvarmed man måste göra rent hus, emedan
»därigenom tyvärr så mycket elände uppstått, att det ej kan omtalas, och synd,
skam och anstöt ökats». Den andra är munkväsendet, »den stora hopen af dessa,
som lofva mycket och hålla litet». Munkväsendet tarfvar en stark inskränkning och
reformation. Den oerhörda mängden af tiggarordnarnes kloster måste minskas, deras
medlemmar måste förbjudas såväl att tigga som att på ett stötande vis ingripa i
prästerskapets ordnade själavård. Man borde förvandla kloster och stiftelser till hvad
de förut varit, skolor och uppfostringsanstalter, den tid, då hvar och en hade frihet
»att stanna därinne, så länge han behagade», under det att nu klostret vore »ett
evigt fängelse».
Hade Luther redan här gisslat munkarnes tiggeri, så vänder han sig senare i ett
särskildt kapitel mot tiggandet öfver hufvud. Och vi kunna väl förstå det. Af hela skaror
nära nog konstmässigt bedrifvet, var tiggeriet nämligen då för tiden en af de största
landsplågorna, en följd förnämligast af tidens ekonomiska omhvälfning. »Det vore
väl särskildt af behofvet påkalladt, att tiggandet afskaffades. Ingen kristen borde ju
förtjena sitt bröd genom tiggeri.» Med mod och allvar skulle det vara lätt att
»utgifva en förordning härom, nämligen att h varje stad åtoge sig att försörja sina
fattiga» och icke lemnade tillträde till främmande tiggare och landstrykare, äfven pil-
grimer och tiggarmunkar, och nu framlägger Luther här, som man med rätta sagt, »ett
fullständigt program för fattigvården.» Med reformationen bröt sig, som nyligen en
kännare som Gustaf Schmoller utvecklat, den grundtanken fram: »Själavården bör icke
befordras genom ett planlöst allmosegifvande, utan en ordnad fattigvård bör, efter
noggrann pröfning, af kärlek till nästan bispringa nödlidande församlingsbor; den
fattige skall hållas till arbete. Stat och kommun böra som kristlig öfverhet ordna
om detta.» Reformationens tidsålder har härmed »gifvit uppslag till ett betydande världs-
historiskt framsteg». - I ett visst samband härmed står Luthers ifrande mot mängden af
kyrkliga helgdagar: man borde afskaffa alla festdagar och endast bibehålla söndagen,
af mer än ett skäl; ty helgdagarne missbrukas till »att supa, spela, lata sig och öfva
all slags synd». Till den andliga skadan kommer dessutom en »kroppslig för
gemene man», så att han »blir efter i sitt arbete, därtill äter och dricker mer än
han tål, så att hans kropp blir försvagad och oskicklig». - Det sista kapitlet om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
