Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
kristne äro i sanning af det andliga ståndet.» Alla utgöra vi en kropp; dopet, evan-
geliet, tron göra oss till »ett andligt» eller till ett »kristet folk». I detta äro alla lika,
alla präster. Det finnes ingen skillnad mellan dem annat än i fråga om ämbetet: den
ene har ett, den andre ett annat ämbete. Så gifves det visserligen också ett ämbete
med åliggande att predika Guds ord. I och för sig kan en s. k. lekman lika bra
som någon »präst» förkunna Guds ord och förvalta sakramenten. Endast för ord-
ningens skull öfverlåtes i samtliges namn åt bestämda personer, hvad som tillhör alla.
»Ty, emedan vi alla med lika rätt äro präster, får ingen själf fördrista sig till att, utan
vårt medgifvande och utväljande, företaga sig. hvad vi alla hafva lika rätt till. Ty hvad
som är gemensamt, kan ingen utan församlingens vilja och befallning åtaga sig.
Och hvar som det skedde, att någon, som valts till ett dylikt ämbete, på grund af
missbruk af detsamma afsattes, så vore han alldeles densamme som förut».
I medeltidens kyrka var - som vi förut sett - prästen förmedlaren af den
gudomliga nåden, dess kanal; och för att blifva detta utrustades han själf genom ett
af kyrkan skapadt sakrament, ordinationen, med ämbetets hemlighetsfulla nåd, ofel-
bart och allt framgent. En prägel påtrycktes honom, som aldrig kunde utplånas;
han stämplades för alltid till ett högre väsen. Och detta prästadöme var grundvalen
till hela byggnaden, från hvars tinnar det påfliga baneret med S:t Petri nycklar och
den tredubbla kronan därofvan fladdrade. Med all denna härlighet var det nu plöts-
ligen förbi. Ett sprängskott hade fallit af förintande verkan, ett sådant som på
fysikaliskt område 1500-talet ännu ej kände till. Krossad var den nämnda hörnstenen,
och allt, hvad som stödde sig därpå, måste falla. Med prästen störtade påfven öfver ända.
Här framträder klart i hela sin vidd afståndet mellan Martin Luthers reforma-
tion och medeltidens alla reformförsök. Man skulle visserligen velat inskränka påf-
vens makt, flertalet på det sättet, att det icke skulle förorsakat honom något väsent-
ligt afbräck, och knappt den djärfvaste skulle höjt sig till den tanken, att påfvedömet
på det hela taget vore öfverflödigt. Den rot, hvarur det alltjämt åter måste skjuta
upp, prästadömet, hade alla utan undantag, också Wyclif, lemnat orörd.
Men det kunde icke förblifva en hemlighet för reformatorn, att hans princip icke
blott betydde kyrklig frihet, utan på samma gång i ett helt annat afseende bragte
världen frihet, och just denna skrifts syfte tvang honom att äfven åt detta håll genast
göra sin princip gällande.
»En skomakare, en smed, en bonde, enhvar har sitt särskilda ämbete och likväl
äro alla invigda präster, och hvar och en skall med sitt ämbete vara de andra till
gagn och nytta». Så hör äfven »den världsliga maktens ämbete», hvilken »har svärdet
och gisslet i sin hand för att därmed straffa de onda och skydda de goda», till den
kristna församlingen och är till gagn för henne. Innehafvarne af denna makt äro
som kristne likaväl präster som biskoparne och alla andra. Öfverallt är olikheten
i ämbete den enda skillnaden. Men dessa ämbeten äro jämställda, och hvart och
ett har sin särskilda uppgift. Det »andliga» eger därför ingen rätt att råda öfver
det världsliga. Tvärtom är förvaltaren af det andliga ämbetet i alla världsliga ting
öfverheten underkastad i lika hög grad som hvarje annan. »Därför, enär den världsliga
makten är förordnad af Gud, såskall man låta dess ämbete fritt och obehindradt verka
genom kristenhetens hela kropp, utan anseende till person, straffet må drabba påfve
biskop, präster, munkar, nunnor eller hvad det vara månde. Den som är skyldig
må lida sitt straff».
Den världsliga makten skall således, ifall det är nödvändigt, näpsa den »andliga».
Det innebär först och främst, att staten är förpliktad att ej tåla några öfvergrepp
på sitt område och att skydda sina undersåtar mot romerskt förtryck och romersk
girighet. Så fordrar Luther bl. a. en förordning, att ingen världslig sak må han-
skjutas till Rom i stället för att på ort och ställe afgöras af vederbörande domstol;
likaledes kräfver Luther en kejserlig lag, att ingen biskop får begifva sig till Rom
för att stadfästas i sitt ämbete. Likaledes önskar han, »att furstar, adel och städer
genast må förbjuda sina undersåtar» att till påfven utbetala de s. k. årspenningame,
hvilka lända »hela den tyska nationen till skam och skada».
Men öfverheten, hvilken är en »lem af den kristliga kroppen», har större upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
