Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATORN.
269
Träsnitt från reformationens tidsålder, riktadt mot de andliges okristliga lif.
ställelsen öfver trogen pliktuppfyllelse. Man kan äfven säga: han har återbördat män-
niskan åt jordelifvet, räddat det världsliga lifvets berättigande och frihet.
Ingen kan underskatta betydelsen af detta moment. Ty i huru påfallande grad
skiljer sig ej just härigenom den moderna tiden från medeltiden!
Betrakta vi som något säreget för den moderna människan utvecklingen af indi-
viduellt lif hos henne, så har äfven detta, hvars uppspirande brodd under sista år-
hundradena före reformationen vi tidigare beaktat, först genom Luther bragts till
växt och blomning. Närmast gäller detta visserligen blott om den individuella from-
heten, men indirekt om individualismen öfver hufvud taget. Ty öfverallt, hvarest i
själens djup, där den religiösa och moraliska känslans rötter förgrena sig, massin-
stinkten att blindt följa ledaren uppryckts, där är den rätta jordmånen beredd, hvari
äfven det öfriga andliga lifvet, under gynnsamma förhållanden, förmår utveckla sig
i sin personliga egenart. Men denna utbildning af en individuell kärna - om uttrycket
tillätes - kunde, tack vare enkelheten i Luthers religiösa förkunnelse, försiggå i de
bredaste lager af folket; äfven i dem, hvilka ej nåddes af någon inflytelse från re-
nässansen och humanismen, som kunde komma blott ett mycket litet antal gynnade
till godo, och hvilka till stor del ännu i dag icke äro tillgängliga för någon filosofi
eller någon vetenskap öfver hufvud taget.
Att Luthers fromhet till sin natur var alltigenom individuell, ligger i öppen dag.
Vi behöfva blott draga oss till minnes, att enligt hans uppfattning hvar och en göres
personligt ansvarig för sin frälsning. Hvart människolif är sålunda hänvisadt helt
och hållet till sig själft. Andra kunna väl på mångfaldigt sätt räcka en hjälpande
hand, genom förebilden af sin personlighet, genom månget uppmuntrande ord. Men det
hjälper ej att säga efter, ej att föreskrifva sig något, ej heller att underkasta sig någon
yttre auktoritet. Hvarje falsk säkerhet, som kyrkan, under sken af att vara saliggö-
rande, erbjudit, är omintetgjord. Hvar och en måste komma till visshet i sitt inre.
Och denna trosvisshet måste enligt Luther tillkämpas i ögonblick af den djupaste
ensamhet, då hela världen är liksom borttagen och själen finner sig ställd ensam
inför sin Gud och, i känslan af sin oförmåga att af egen kraft döda allt det af sitt
väsen, som står Gud emot, vänder sig till honom, hans förlåtande tilltal och hans ord
för att på det sättet vinna frid och ro. Så säger Luther också i skriften »Om en
kristen människas frihet»: »Så måste vi nu vara vissa om, att själen kan umbära
allting utom Guds ord, och att utom Guds ord vet den sig ingen råd. Men när den
eger ordet så behöfver den också ingenting mera; utan den har i ordet sin tillfreds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
