Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA FOLKET, KEJSAREN OCH RIKET. 273
domens hetta sett ett utslag af en öfvermodig nyck: med ett dylikt fyrverkeri vore
det ej slut, påfven själf d. v. s. påfvestolen, måste uppgå i lågor. »Om I ej», så
talade han, på tyska, med stort allvar till dem, »med hela edert hjärta afsvärjen eder
påfvedömet, kunnen I ej vinna edra jsjälars salighet. Den, som samtycker till Anti-
krists regemente, förnekar Kristus». Å ena sidan hotade timlig fara, å den andra evigt
fördärf. Inför detta val vore enhvar ställd. Han för sin del ville hellre löpa fara på
jorden än genom att tiga lägga ett så tungt ansvar på sitt samvete. »Detta skall»,
så skref han kort därpå i sin försvarsskrift rörande »eldsdomen» den 10 december,
»vara en allvarets begynnelse, ty hittills har jag blott lekt och skämtat med påfvens
sak. Jag har i Guds namn gripit mig verket an, hoppas, att tiden nu är inne,
att det äfven i Guds namn, mig förutan, fullbordas af sig själft».
Gud har förvisso äfven senare begagnat sig ytterligare af honom. Men i hvarje
fall framträda nu vid hans sida äfven andra i förgrunden af den världskådeplats,
hvarpå detta väldiga historiska drama utspelas. Vi hafva nu att vända vår uppmärk-
samhet till Luthers folk och vidare till kejsaren och riket.
5. Det tyska folket, kejsaren och riket.
Vi kunna icke föreställa oss, att Luther skulle kunnat vara samtida till Innocen-
tius III, den mäktigaste af alla påfvar, och således lefvat omkr. år 1200. Det finnes
så många och förvisso ej oväsentliga drag i hans skaplynne, som vi kunna förstå
endast med hänsyn till kulturutvecklingen under medeltidens sista århundraden.
Visserligen kunna vi lika litet till fullo förklara Luther som son af sin tid som
hvilken som helst af historiens stormän, under hvilkas mäktiga steg jorden bäfvade.
Det står äfven hos honom kvar en oupplöslig kärna af ursprungligt väsen, som
gäckar hvarje försök till härledning; just häri ligger förborgad hemligheten med
hans världshistoriska inflytande. Men i allt annat visa sig städse äfven dessa heroer
som barn af sin tid. Om man också kunde antaga, att tre hundra år tidigare en den
tyske reformatorn i allo likartad personlighet skulle hafva kunnat existera, så
torde vi dock bestämdt kunna försäkra, att han icke skulle hafva ernått större
inflytande. Tiden skulle i det hela saknat mottaglighet för det nya, som han för-
kunnade.
Hur annorlunda vid 1500-talets början! Tiden var mogen för en reformation,
till följd af de mer eller mindre klart medvetna rörelser, som i det tysta rest sig till
kamp mot den romerske anden och dess slafok. Vi hatva visserligen om dessa krafter
i det föregående sagt, att de alla i förening icke voro i stånd att öfvervinna medel-
tiden. De stäcktes nämligen alla af den öfversinnligt andliga världsmakt, hvars lifs-
kraft syntes sia om ett under en lång framtid oförminskadt herravälde. Resultatet
blir följaktligen: fastän så många nya krafter voro i rörelse, så fanns bland dem
icke en, som ej låg slagen i fjättrar. Men dessa krafter voro alltjämt förhanden, och,
frigjorda af Luther, blefvo de nu med ens en makt, utan hvars medverkan reforma-
tionen säkerligen icke skulle mäktat slå sig igenom. Ty så stor, ja jättestor vi än
må föreställa oss den framåtdrifvande makten af en gigantisk, genial personlighet,
så är denna dock städse knuten till de krafter, som förefinnas i samtiden. Saknar
denna lif eller är den slö och otillgänglig, blir också basunens väckande rop ett
förklingande ljud. Den geniala människan hör alltid samman med sin tid, och
vidden af hennes inflytande beror på bådas samklang.
Knappast hade Luther låtit sitt väckande rop utgå, förrän allt, hvad som legat
slumrande i tiden, begynte vakna. Och hvad som stod upp till lif och vann kraft,
det trädde i den reformatoriska tankens tjenst. Den enskilde behöfde icke uppbådas.
Alla inställde sig frivilligt. »Inga anstalter», säger Leopold Ranke, »behöfde träffas,
ingen plan aftalas, det kräfdes icke någon mission: liksom på det beredda åker-
fältet vid vårsolens första värme sådden öfverallt skjuter fram, så trädde nu den nya
öfvertygelsen alldeles af sig själf eller vid lättaste anledning i dagen, så långt tyskt
språk talades.»
Den viktigaste betingelsen för Luthers framgång hafva vi enligt sakens natur att söka
i hans samtidas religiösa mottaglighet. »Världen törstade efter evangelium», läsa vi i
Världshistoria IV. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
