Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 1525 års revolution och reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 TH. BR1EGER, REFORMATIONEN.
torialmakt, med Roms tillhjälp antingen finansiellt exploatera sitt lands kyrka eller
bringa den under sin spira. Alla hade genom sin själfviska politik sett sig nödsa-
kade att i strid med nationens önskan och sina undersåtars religiösa läggning göra
sig till påfvens lydiga redskap och förfölja den evangeliska tron. Äfven de hafva där-
igenom i sin mån direkt utmanat upproret. Hvem kunde längre, alltifrån national-
församlingens i Speier förbud och sedan i Sydtyskland mandaten mot de »lutherske»
trädt i kraft, hålla fast vid förhoppningarne, att den religiösa frågan skulle på lag-
lig väg lösas genom riksregeringen? Därigenom att detta hopp försvann och att
samtidigt en förföljelse inleddes, skapades en stämning, mera gynnsam än revolutio-
nens talemän hade kunnat önska sig.
Den trakt, där sommaren 1524 de första oroligheterna utbröto, hörde till rikets
sydvästra del, hvarest de tidigare resningarne uppkommit. Till bönderna i Stiihlin-
gen, hvilka först reste sig, slöto sig deras grannar, senare invånarne i Hegau och
Klettgau, så att upproret inom kort sträckte sig öfver hela området från sydöstra
sluttningen af Schwarzwald ända till Bodensjön. Det var förvisso icke en slump,
att denna första upprorshärd var belägen på främre österrikiskt område, hvar-
est - som redan Ranke påpekat - ärkehertig Ferdinand i förening med biskopen
af Konstanz på det skarpaste tagit i tu med. kätteriet. I enlighet med våra dagars
historiska uppfattning härom skulle visserligen dessa första bondeoroligheter alls
icke »stödt sig på den religiösa rörelsen», utan Stuhlingen-böndernas uppror skulle hafva
varit »fullständigt fritt från evangeliska element». Man har trott sig ega rätt att ut-
läsa detta ur den klagoskrift, hvilken invånarne i Stuhlingen i början af april 1525
inlemnat till kammarrätten. Denna framdrager nämligen endast de ekonomiska och
sociala bördorna, mestadels under åberopande af »gammal häfd» eller »den allmänna
skrifna rätten», hvarifrån man till böndernas nackdel på sista tiden afvikit, tillfäl-
ligtvis äfven med en appell till »den gudomliga rätten», så att vi alltså redan här i
upprorets första början möta det gamla, oss välbekanta slagordet från 1400-talet.
Men kunna vi vänta, att klagoskriften skulle innehållit något annat? Skulle det hafva
kunnat falla Ferdinands undersåtar in att inför en domstol, som besjälades af deras
landsherres anda, åberopa sig på »evangelium» och anföra äfven sina kyrkliga be-
svär? Likväl skola de hafva haft sådana, hvadan redan dessa allra första utbrott af ovilja
från en förslafvad samhällsklass skola hafva varit färgade af de nya religiösa idéerna.
Därpå tyder redan det eljest besynnerliga faktum, att bönderna i Stuhlingen redan
från början sökt anslutning till det närbelägna Waldshut, hvilket under ledning af
en djärf präst, Dr. Balthasar Hubmaier, trotsande Habsburgarnes alla förföljelser,
höll evangeliets baner högt. Men något tvifvel om Stuhlingen-böndernas evangeliska
läggning kan väl knappast längre råda, sedan det på allra sista tiden visat sig, att,
långt innan deras klagoskrift inlemnats, just i denna trakt - och ej, som man hit-
tills i regeln, med orätt antagit, i Oberschwaben, Memmingen - böndernas »tolf
artiklar» uppstått, i det att Hubmaier i egenskap af böndernas förtroendeman och
teologiske rådgifvare till det berömda manifestet omarbetat de besvärspunkter, som
de för honom andragit.
Hvad vi från början måst antaga, finna vi alltså bekräftadt. Hade redan de
tidigare bonderesningarne sökt skydd bakom religionens sköld, så måste det före-
komma oss rent obegripligt, om i denna i religiöst afseende så starkt upprörda och
kyrkligt underminerade tidsålder de breda lagren i land och stad skulle hafva beröfvat
sig detta verkningsfullaste agitationsmedel, när de grepo sig verket an att hjälpa
sig själfva.
Vi skulle emellertid göra de upproriske orätt, om vi antoge, att de alltigenom
uppskattat den religiösa frågan blott ur synpunkten af dess användbarhet, såsom ett
vapen eller till och med som en skylt. Just dessa kättarförföljelser, hvilkas ödesdigra
verkan vi redan klargjort, föranledde många att betrakta situationen i ett helt annat
ljus. Var det icke numera en plikt att uppresa sig mot ett tyranni, som understöd
sig att gripa in i människans intimaste och heligaste angelägenhet och hvilket för-
bjöd det, som likvisst är för den kristne oumbärligt för hans själs frälsning? Var
det ej en plikt att komma »Guds ord» till hjälp? »Man skall icke fördraga» - hur
ofta möta vi icke dylikt tal! -, »att Guds ord sålunda trampas under fötterna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
