Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 1525 års revolution och reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
tankar. Likväl kunde dessa icke fritt utveckla sig. De förkväfdes af det ogräs af
medeltidsideer, som i brokig mångfald fortlefde hos Miinzer och hans anhängare. Star-
kast framträda här emellertid en svärmande mystik och husitväsendets vilda fanatism.
Människan måste »afkläda sig allt» och förtvifla och »lida helvetet» för att så-
medelst kunna döda den naturliga människan och därmed uppnå det tillstånd af
»leda» och »passionslöshet», hvari själen ingenting åstundar och ingenting känner
utan, i det att den förhåller sig rent passiv, njuter den djupaste ro och »väntar på
en vision». Ty på syner, hänryckning, uppenbarelser, hvilka oemotståndligt rycka
själen med sig, ligger vikten. I dem uppenbaras Guds röst, denna inre, omedelbara.
Den som försport Häkten från Guds mun, kan förstå äfven det skrifna ordet och
med tillhälp af det »inre» ordet tyda det Först han eger tron, medan all på annat
sätt vunnen tro är »stulen». Först han hör till de »utvaldes» antal.
Men hvad inneburo då Miinzers uppenbarelser? Och hvad var det, som han
fick fram ur den heliga skrift, som stod i samklang med dessa? Då han tog sina
uppenbarelser ur sitt eget inre, uppstår till en början den frågan, af hvilken anda
han drefs? Uppfylld af entusiastens otålighet, ville han redan skörda, där man
dagen förut sått. Så hade han för Luthers del endast tadlande ord. Han fann
inga frukter af reformationen och slöt af dess fel, att Luther förkunnat endast en
»diktad» tro. »Det bekvämt lefvande köttet» i Wittenberg (det wittenbergska »göd-
svinet») har icke brutit med världen. »Lismaren» och »lögndoktorn» har icke
vågat säga furstarne sanningen utan »hycklat för dem». Af försagdhet har han
utgifvit parollen: >Anlikrist måste utan våldshandling förgöras». Det gäller förden-
skull att, på ett helt annat sätt än han, i alla lifvets förhållanden omsätta evange-
liet men framför allt på annat sätt rödja väg för detsamma. Våld blir här rätt och
plikt. Man måste framför allt sätta våld mot det våld, som undertrycker Guds ord.
Genom tilldragelser i sin närmaste omgifning eggades Miinzer till att framställa denna
grundsats. Ej långt från Allstedt i Timringen, hvarest han sedan år 1523 verkade
som präst, förekommo nämligen förföljelser inom hertig Georgs af Sachsen område. Då
många af de förföljde togo sin tillflykt till Allstedt, uppmanade Miinzer 1524 sina lands-
herrar, hertigarne (kurfurst) Fredrik och Johan att gripa till vapen samt med svär-
det förgöra de onde, hvilka förhindra evangeliet (de gudlösa regenterna såväl som
de hycklande lärde och präster och munkar). Endast så kunde den kristna kyrkan
återföras till sitt ursprung, endast så kunde ett de utvaldes, troendes och heliges sam-
fund upprättas, inom hvilket ingen gudlös fördroges. »Gripen eder evangelii sak
tappert an! Duka inte upp för oss några tomma ordasätt om att Guds kraft skall
drifva verket, edert svärd förutan». Men redan nu stod det äfven, till följd af hans
uppenbarelser, klart för honom, att, om furstarne icke ville befatta sig därmed, det
vore alla fromma kristnes plikt att i deras ställe föra svärdet för att utrota alla
gudlösa. »De onda, fördärfvade kristne skall man utrota, om furstarne icke vilja
göra det; ty de gudlöse hafva ingen rätt att lefva». Ja, man får icke skona ens*
furstarne själfva, dessa tyranner, hvilka »beflita sig om att utrota den kristna tron»
och för evangeliets skull kasta människorna »i stocken». När härskarne icke alle-
nast handla emot tron utan äfven förgripa sig på den naturliga rätten, i det att de
slå under sig alla skapade varelser, fiskarne i vattnet, fåglarne under himmelen
och plantorna på marken, då - denna lösen utgaf Miinzer redan sommaren 1524
- »måste man döda dem som rasande hundar». Deras makt, förkunnade han,
skulle taga slut. Inom kort skulle den gifvas åt det lägre folket. »Det gamla lifvet»
funnes ej längre; »världsförnyelsen står för dörren». »I alla land skall förvandlingen
försiggå». Han kunde redan med hänvisning till sin egen verksamhet i Thiiringen
påpeka, hurusom redan »mer än trettio anslag och förbund af utvalda» åvägabragts.
Med uppräckta fingrar hade hans anhängare med ed förpliktat sig att stå fast vid
Guds ord och i kampen mot evangelii fiender »låta och tillsätta lif och lem för
hvarandra». Sålunda voro efter ordalydelsen dessa förbund ingångna till nödvärn
och - hvilket Miinzer åtminstone betonade gentemot en kurfurstlig ämbetsman -
uteslutande för religionens sak: den som ville missbruka dem för att afskudda sig
sina dagsverksskyldigheter, skulle utlemnas åt den världsliga makten till bestraff-
ning. Men hade detta också ej till en viss grad stått i strid med hans förkunnelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
