Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 Karl V, makterna och riket från 1525 till 1532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL V, MAKTERNA OCH RIKET FRÅN 1525 TILL 1532. 347
honom, och icke minst med medeltidens spetsiga och emellanåt också sofistiska
dialektik, hvars pilar maktlöst studsade tillbaka från den sköld, som hans religiösa
öfverlygelse lyfte.
Luther bevarade på det hela taget sin jämvikt eller återvann den snart, om han,
allt för starkt utmanad, ett ögonblick förlorat den. Full af måtta, sträfvade han, i
det han riktade uppmärksamheten från den omtvistade detaljfrågan och till en total-
uppfattning, att vinna ömsesidigt förstående. Ja, under de separatförhandlingar,
som den outtröttlige landtgrefven efter samtalets slut föranstaltade med de enskilda
medlemmarne, visade sig Luther och hans anhängare beredda att låta den i mot-
ståndarnes Ögon mest anstötliga punkten falla. Men detta stora tillmötesgående
var förgäfves.
Träffande yttrar Bernhard Bess i sin vackra studie öfver »Luther in Marburg»
om den tyske reformatorn: »Så långt hans religiösa intresse för sakramentets objek-
tivitet förblef orördt, så långt hade han velat göra medgifvanden. Han har alltige-
nom lagt sig vinn om att göra detta intresse till ledande princip för diskussionen
och lotsa ut denna från det skolastiskt-dialektiska farvattnet. Men hans motstån-
dare höllo fast vid denna metod, enär de menade, att de här skulle kunna få ho-
nom fast. De afböjde till slut till och med hans förmedling.»
»I hafven en annan ande än vi» - denna iakttagelse hade han gjort vid öfver-
läggningarne, som fortgått under tre dagar. Hade han en aning om makten af det
politiska intresse, som arbetade inom Zwingli? Hade han en dunkel känsla af att
just detta för religionen främmande intresse lade motståndaren den önskan på läp-
pen, att de bäggedera, trots kvarstående skiljaktigheter, måtte lemna hvarandra så-
som bröder? Huru därmed må förhålla sig, så tillbakavisade han den erbjudna bro-
dershanden. Hans sanningskärlek fördrog ej, att han grep den. Han anbefallde sina
motståndare åt Gud och åt deras eget samvete - utan att vilja skiljas såsom deras
fiende. »Så skall», det läsa vi i slutorden af en urkund, som uppsattes af honom
och undertecknades af alla deltagarne i samtalet, »så skall den ena delen visa den
andra kristlig kärlek, så långt hvars och ens samvete städse kan fördraga, och båda
delarne flitigt bedja Gud, att han genom sin ande ville förläna oss det rätta
förståndet».
Kristlig kärlek, fördragsamhet - men icke till sanningens förfång!
Det är fortfarande den gamle hjälten från Worms och från bondeupprorets virr-
varr, som här i Marburg står framför oss. Oförvilladt går han den väg, som hans
samvete anvisar honom och hans tro upplyser. Utan att rädas blickar han därför
mot framtiden. Hvad var för honom tidens nöd, hvilken kom hans vän Melanch-
ton att ängsligt klaga och smida planer till förlikning - ej med Zwingli, nej, med
papisterna! Tidens nöd, hvilken gifvit Zwingli impulsen att med brinnande ifver
knyta maskorna i sin världspolitik? Luther visste ej af denna nöd. Gud lefver och
styr. Han skall föra sin sak igenom. Det var honom nog.
Men är det i alla fall icke en beklagansvärd händelse, att det fredliga samtalet i
Marburg icke medförde den efterlängtade freden? Hur ofta har man icke bedömt
saken så och nästan icke nog kunnat uttömma sig i klagovisor! Och i själfva ver-
ket öppnade sig här skenbart en storslagen utsikt för protestantismen, hade det för-
unnats den att sammanfatta kraften af dess olikartade bildningar och utnyttja dem
i yttre kamp i stället för att till stor del plottra bort dem i ett sorgligt inbördeskrig.
Men skulle det då ländt den tyska reformationen till verklig fördel, om genom
en hopsmältning af zwingliansk och luthersk ande den religiösa ideens renhet blif-
vit grumlad? Skulle det icke hafva varit att befara, att, h vad den till äfventyrs vann
utåt i makt, skulle hafva uppvägts därigenom, att den delvis blifvit främmande för sitt
ideella mål? Jag tror mig därför vara nödsakad instämma i Adolf Harnacks om-
döme, när han i följande satser utmålar följderna af en eventuell eftergifvenhet från
Luthers sida: »Hade Luther gifvit efter i nattvardsfrågan, så skulle det haft till följd
kyrkliga och politiska förbindelser, hvilka efter allt att döma för den tyska reforma-
tionen skulle hafva varit mera olycksbringande än dess isolering; ty de händer, hvilka
sträckte sig efter Luther - Karlstadt, Schwenkfeld, Zwingli m. fl. - och som sken-
bart endast af nattvardsläran hindrades från att gripa sitt byte, voro inga rena hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
