Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 Karl V, makterna och riket från 1525 till 1532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
mera, som inom kort kejsarens tyska och utländska fiender insågo betydelsen af
den här organiserade oppositionen och sökte knyta förbindelser med denna. När-
mast var det - öfverraskande nog - det ifrigt katolska Bayern, som närmade sig
det schmalkaldiska förbundet. Karl hade i början af år 1531, i afsikt att stärka
sin makt i riket och för att under den tid han var borta i sin broder ega en laglig
ställföreträdare, låtit kurfurstarne välja Ferdinand till romersk konung. Kurfurst,
Johan af Sachsen hade emellertid hållit sig borta från valet och hade protesterat
mot detsamma. I likhet med honom vägrade hans bundsförvanter att erkänna den
nye konungen. Men detsamma gjorde hertigarne af Bayern, hvilka länge traktat
efter att åter en gång knyta värdigheten vid huset Wittelsbach. För att kunna
gifva eftertryck åt sin gensaga afslöto de nu - det var i oktober 1531 i Saalfeld -
ett defensivförbund med schmalkaldiska förbundet; det innehöll löftet om ömsesidig
hjälp, i händelse någon på grund af ogillandet af Ferdinands val skulle blifva an-
gripen. Där var vidare konung Fredrik I af Danmark, hvilken Karl V ville för-
jaga för att på danska tronen återinsätta den förre konungen, Kristian II, som var
hans svåger. Där var slutligen den i två krig besegrade konungen af Frankrike,
hvilken icke lät något tillfälle att hämnas på kejsaren gå förbi. Bägge konungarne
biträdde den i Saalfeld ingångna öfverenskommelsen.
Som vi se, började den tyska protestantismen såsom politisk makt gå utöfver
Tysklands gränser. Hvad Zwingli och landtgrefve Filip ett par år tidigare förgäfves
eftersträfvat, det begynner nu likväl att taga gestalt: protestantismen inlåter sig med
främmande makter endast med den skillnaden, att det fantastiska elementet i de
tidigare planerna är borta och att i stället för den då härskande offensiva andan
blott själfförsvarets idé besjälar de tongifvande kretsarne. Men förbindelsen med
utlandet var dock under alla förhållanden ett faktum! Var det kanske förräderi
mot fäderneslandet, eller framgick det endast af bristande patriotism? Vi kunna
beklaga förbindelsen, men vi hafva icke rätt att klandra den. Ty mot hvilken skulle
den tyska nationen och tyskt väsen här med främmande hjälp skyddas? Till äfven-
tyrs mot den tyske kejsaren? Man har med rätta hänvisat till hvad som inträffade
vid kejsarkröningen i Bologna (den 24 februari 1530), vid hvilken ingen tysk furste
var närvarande, huru Clemens VII förlänat kronan icke, såsom fallet varit alltsedan
Otto den Stores tid, åt den tyske härskaren, utan åt konungen af Spanien, Neapel
och Nederlanden: »Tyskland utgjorde blott ett passivt bihang till den främmande
världsmakten.» Det var häremot, som man uppreste sig! Att detta möjliggjordes
endast genom utlandets hjälp, har varit olycksbringande för vårt fädernesland, men
skulden låg icke hos dem, hvilka beträdde den af slumpen anvisade vägen.
Karl V hade afsett det stränga riksdagsbeslutet i Augsburg mera som en hotelse.
Han skulle redan vid den tiden ej vågat göra allvar därmed. Hans förhållande
till Frankrike var redan osäkert; vänskapen med påfven var ej heller att lita på, ställd
som den var på ett hårdt prof till följd af hans kraf på ett koncilium. Härtill
kom det hotande läget i öster. Redan våren 1531 hade han kommit på det klara
med att ett slags öfverenskommelse med protestanterna likväl icke kunde undvikas.
Han behöfde dem. Ståndaktigt hade de i Augsburg afvisat den begärda hjälpen mot
turkarne. Nu såg han sig ställd gentemot deras förenade makt. Allt klarare fram-
stod nödvändigheten af en öfverenskommelse. Han gjorde ännu ett sista försök att
hålla sultan Suleimän på afstånd genom erbjudanden, hvilka för kejsaren själf inne-
buro en djup förödmjukelse. Allt förgäfves!
Karl V var själf utsatt för fara. För att bortse från Tyskland, så kunde stortur-
kens flotta hota hans Medelhafsvälde. Men hufvudangreppet hade likväl hans
broder Ferdinand att utstå. Sedan Ungerns och Böhmens härskare, Ludvig II, stu-
pat i slaget vid Mohacz 1526, hade båda dessa konungariken, tack vare hans gemåls
- hon var syster till denne siste ungerske konung af jagellonska ätten - arfsrätt,
tillfallit honom. Detta hade visserligen icke skett utan kamp med andra medtäflare.
Ja, i Ungern fick han under en längre tid att göra med en rival, den mäktige voj-
voden af Siebenburgen, Johan af Zapolya. Tog redan denna rivalitet Ferdinands
krafter i anspråk, så var detta i än högre grad fallet med det oaflåtligen hotade
i ge, hvari hans nya ungerska rike var försatt, hvilket osmanerna betraktade som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
