Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Äran att hafva vågat slå in på denna tvifvelsutan farliga väg tillkommer ärkebiskopen
af Köln, grefve Herman von Wied. Han var därvid besjälad af de renaste afsikter;
hvarje själfvisk tanke var honom fjärran. Det var uteslutande religionen och hans
undersåtars sanna väl, som låg honom om hjärtat. Ej heller hade han någon tanke
på att förvandla sitt stift till ett världsligt kurfurstendöme. Det skulle tvärtom för-
blifva ett andligt furstendöme, med vidmakthållande af hela den politiska författning-
en och i synnerhet med bevarande af stiftsadelns privilegier. Så föreföll det, som
om Herman von Wied uttalat det förlösande ordet, ja beträdt den väg, hvilken
kunde leda samtliga andliga riksständer ut ur deras trångmål. Å ena sidan hotade
ju kejsaren deras politiska själfständighet, å den andra hotade reformationen att
uppsluka deras kyrkliga makt, hvars fall den världsliga makten lätt kunde draga
med in i strömhvirfveln. Den ena som den andra faran syntes de lyckligt kunna
undgå, om de, böjande sig för tidens religiösa kraf, den stora nationella rörelsenr
själfva öfverläto sina land åt reformationen och samraanslöto sig med de världsliga
furstarne till ett statsförbund, som omfattade hela riket.
Kunde icke ärkebiskop Herman jämte de prelater, som umgingos med tanken
att följa hans exempel, stödja sig på den mäktiga protestantiska sammanslutningen,
förbundet i Schmalkalden? H vem kunde hafva hyst något tvifvel därpå? Ty ännu
alltjämt var, ytligt sedt, den protestantiska maktställning beståndande, hvilken freden
i Niirnberg inledt. Ännu under hela första hälften af 1540-talet gingo de tyska
protestanterna från seger till seger. De kunde till och med fördrista sig till att
förskaffa fred och lugn åt ett par städer, som tillhörde deras förbund, Goslar och
Braunschweig, hvilka utan lag och rätt voro prisgifna åt den hätskaste förtryckare^
i det ett raskt utfördt krigståg af förbundets ledare 1542 jagade den gamle mot-
ståndaren Henrik af Braunschweig ur hans land.
Kejsaren måste lugnt bevittna denna våldshandling, hvilken likväl innebar en
nästan direkt utmaning mot honom. Han var försatt i ett oaflåtligt politiskt trång-
mål. Hur mycket mindre skulle han då icke hafva ytterligare förmått uträtta för att
stäcka denna reformationens tillväxt, hvilken ännu alltjämt liksom af sig själf spirade
upp ur reformationens inre väsen? Liknande framsteg uppenbarade sig emellertid för
hans blick äfven under dessa år i de mest skilda delarne af riket: i Schleswig-Holstein
och i Schlesien, i hela nordvästra Tyskland från Westfalen ända till nedre Rhen i
Pfalz - i kurfurst Fredrik II:s person föll den tredje kurfursten protestantismen till
-, i Elsass och ända ned till Lothringen. Öfverallt väcktes på nytt den religiösa
känslan med makt till lif.
Det var i själfva verket ett beständigt segerlopp för de evangeliska tänkesätten.
Och deras eröfringar betryggades - så föreföll det åtminstone - för framtiden
genom vidtgående rättsliga garantier, hvilka kejsaren 1544 förlänade de evangeliska
ständerna på riksdagen i Speier. Redan flere år tillbaka föregaf han sig hylla en
oskrymtad fredspolitik. Men härvidlag gick han protestanterna så långt till mötes,
att han med anledning häraf fick uppbära strängaste klander från påfve Paul III:s
sida. Denne påfve af släkten Farnese hade redan 1534 efterträdt Clemens VII.
Redan tidigare hade till följd af Paul III:s sympatier för Frankrike förhållandet
mellan påfve och kejsare varit prägladt af högsta spänning; nu var deras oenighet
uppenbar för alla. Protestanterna kände sig nästan som sin kejserlige herres allierade
gentemot den klerikala förmätenheten. Helt och hållet fyllda af medvetande om sin
utomordentliga maktställning, hade de för ögonblicket förlorat känslan af den mot-
sats, hvari de likväl stodo till kejsaren i hans egenskap af evangelii farligaste mot-
ståndare. Deras ledare ansågo sig ega kraft och förmåga att värna hvad de till-
kämpat sig.
I denna tillförsikt styrktes de genom en iakttagelse, som var väl egnad att fylla
deras själ med stolt själfkänsla. Under de sista femton åren hade det framstått i
allt klarare ljus, att den princip, som de representerade, icke längre var en angelä-
genhet för Tyskland allena. Äfven utanför sitt ursprungsland hade den religiösa
ideen gripit omkring sig. Oafsedt de tyska protestanternas inträdande i världspoliti-
ken, hade reformationen vunnit en allmän europeisk betydelse. Hvarthän de evan-
geliske än vände sina blickar ut öfver Tysklands gränser - Öfverallt sågo de verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
