Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
variga beroende af den spanska världsmakten och tillika den tidpunkt, då den
spanska anden innästlade sig i Rom för att med sitt dystra allvar förjaga den lifsglada
och ofta frivola renässansen och påtvinga nationen zeloternas fromhet.
Likväl skulle detta icke aflöpa utan strid med en helt olikartad ande!
Ty äfven öfver Italien har en fläkt dragit fram af den nya tiden. Här har icke
saknats tillfälle att ansluta sig till denna: från Alperna ända till Sicilien har refor-
mationens flykt sträckt sig och åtminstone i brännpunkterna för det andliga lifvet
öfverallt utstrött evangelii sådd.
Hvarför har nationen likafullt med nya, starkare kedjor låtit sig fjättra vid me-
deltiden? Man har med rätta sagt, att det som betingar framgången för en religiös
rörelse, nämligen antingen statsmakternas anslutning eller mängdens elementära
kraft, i intetdera fallet stått den italienska reformationen till buds.
Det är lätt att förstå, att reformationen i Italien icke funnit nåd för de styrandes
ögon. Men hvarför har den icke här blifvit en folklig makt, som kunde rycka med
sig också myndigheterna? Huru många faktorer hafva icke utan tvifvel härvidlag sam-
verkat! Men det som i sista hand fällt utslaget torde likväl hafva varit det italienska
folkets dåvarande religiösa sinnelag. Säkerligen var äfven här det vakna kyrkliga
sinnet i talrika fall uttryck för en sann och djup religiositet. Men i allmänhet få
vi likväl ett intryck af att i Italien den individuella fromhet, som är kännetecknande
för den döende medeltiden, varit i långt mindre grad utbredd än t. ex. i Tyskland,
att i påfvedömets omedelbara maktområde den med talrika inslag af hednisk karaktär
utmärkta religionen mer än på något annat håll varit något vanemässigt, yttre,
mekaniskt och att den endast alltför ofta gått upp i slö gudaktighet, i ett svagsint,
häpet beskådande af ett mysterium, ja ej sällan en religion i enlighet med den
grundsats, som en annalist på den tiden naivt uttalar, »att det alltid är godt att
stå väl med Herren Gud» - i korthet: en religion utan religiositet. Hvarest denna
irreligiösa anda dref sitt spel, där blef tillträdet spärradt för reformationen, hvaremot det
vredesfyllda nitet för »trons» heliga sak och mot »kättersk ondska» fann dörren öppen.
Vi känna redan till, att denna nitälskan pockade på att blifva insläppt.
Med år 1540 drog den genom vidöppna portar in i Rom.
Vid den tiden gaf påfve Paul III sin stadfästelse åt en ny orden, »Jesu sällskap».
Det var en ringa men utvald skara, som i dessa »Jesu soldater» ställde sig till hans
förfogande. Från den förste till den siste behärskades de af samma anda af sträng
manstukt; ty i deras ögon fanns ingen högre dygd än lydnad, blind lydnad, kriga-
rens skönaste smycke. Men denna dygd hvilade här på religiös grundval. Ty drif-
kraften hos dessa män var fromheten och därtill af tidens nya spanska art: fantasi-
rik, svärmisk, som lefde i syner och uppenbarelser och som likväl tyglades af en
exempellöst raffinerad disciplin af hela människan, af stränga »exercitier», dessa
»andliga öfningar», sådana som den gamle soldat, hvilken hela skaran hade sin
utbildning att tacka, Ignatius de Loyola, hade utspekulerat dem, och således en
fromhet, präglad af fullständig själfbehärskning och utmynnande i ett enda järnhårdt
beslut, hvilket tog form af ett löfte: »att helga sitt lif åt Kristi och påfvens oaflåtliga
tjenst och under korsets baner göra Gud krigstjenst».
År igenom hade de redan på italiensk mark varit inbegripna i fullt arbete i syfte
att såsom predikanter, själasörjare, sjukvårdare och ungdomslärare vinna folket för
sitt religiösa ideal.
Först längre fram uppträdde jesuiterna i den stora kampen mot kätteriet.
Denna strid inleddes af själfva kurian - år 1542 - genom inrättandet af ett högsta
inkvisitionstribunal i Rom, hvilket utrustades med oinskränkt fullmakt.
Den spanska inkvisitionen undanträngde den gamla romerska. Spaniens seger
vid Pavia erhöll nu sin motsvarighet på det kyrkliga, andliga området.
Denna triumf innebar på samma gång upphörandet af en mildare reformrörelse
inom kyrkan, hvilken strömning ej var helt oberörd af den evangeliska andan och
som under det sista decenniet gripit omkring sig i de aristokratiska kretsarne
i Italien, ja till och med vid kurian. Den var för framtiden vid straff för-
bjuden, - och den som var anhängare till densamma underkastade sig. Inkvisi-
tionen har i det hela icke haft någon befattning med denna reformrörelse. Dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
