Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
TH. HRIEGER, REFORMATIONEN.
till sin »vikarie» i fråga om kyrkostyrelsen. Den engelske kardinalen Pole uppgifver
sig af Cromwells egen mun hafva hört honom öppet ansluta sig till Machiavellis
grundsatser. Det står utom allt tvifvel, att han i sitt sätt att behandla sin herre
förfarit efter dessa läror. Han kände icke någon viktigare uppgift än att med alla
medel öka konungens makt och till den ändan i all synnerhet utnyttja äfven den
makt, som förlänats honom såsom förvaltare af den kungliga suprematien. Det var
han, som grep sig an med ett utrotningskrig mot det motspänstiga munkväsendet.
Under åren 1535 och 1539 har han för kronans räkning indragit öfver 600 kloster,
hvaribland de största och rikaste abbotsdömen. Denna sekularisering i stor stil,
hvarvid för öfrigt ej heller adeln
blef lottlös, betydde icke blott
ett mäktigt steg framåt på vägen
mot Englands lösryckande från
Rom, nej, den förstörde tillika en
af katolicismens starkaste grund-
pelare i riket och har äfven för
Britanniens ekonomiska framtid
blifvit af ingripande betydelse:
en del af de rika inkomsterna
kom omedelbart till användning
för det allmänna bästa, i det
konungen befästade ett stort an-
tal kuststäder och ökade flottan.
Cromwells sträfvan som kans-
ler gick ut på att bringa en så
nära förbindelse som möjligt till
stånd mellan sin härskare och
de tyska protestanterna - han
var upphofsmannen till gifter-
målet med den cleveska prin-
sessan, hvilket sedermera redan
1540 ledde till den allsmäktige
mannens fall och afrättning -;
ja, han ansågs till och med som
vän af reformationen. Säkerligen
har Henriks andre gunstling, Tho-
mas Cranmer, i sitt försiktiga
arbete för kyrkoreformationens
sak i honom egt ett stöd.
Cranmer hade, då han ännu
var teologie professor i Cam-
bridge, med kloka råd gått ko-
nungen till hända under dennes
trångmål vid tiden för osämjan
med påfven och hade fördenskull
1533 blifvit upphöjd till ärkebiskop af Canterbury. Skicklig, smidig - vi skulle till-
lägga: karaktärslös, om vi icke hade att göra med en problematisk natur, omöjlig att
genomskåda - har han, trots sin lutning åt den tyska protestantismen, varaktigt
lyckats bibehålla sin härskares gunst. Hvad är det, som möjliggjort detta? Till äfven-
tyrs den skicklighet, som han ådagalade vid upplösningen af konungens förhatliga
äktenskap med den spanska prinsessan, en skicklighet, som han åter visade prof på,
när det gällde att styrka ogiltigheten af drottning Anna Boleyns äktenskap, eller det
oaflåtliga nit, hvarmed han förfäktade konungens supremati såsom en skriftenlig tros-
sats och i sitt kyrkliga ämbete öfverallt bragte till erkännande?
Huru härmed än må förhålla sig, har han lyckats åstadkomma det utomordent-
liga resultatet att under den halsstarrige, gammalkyrklige despotens regering inviga
åtminstone en flyktig epok af reformation efter tysk förebild. En lag af år 1536,
Thomas Moore.
Teckning af Hans Hol-
bein i Windsors slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
