Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SCHMALKALDISKA KRIGETS KATASTROF OCH TRIDENTINSKA MÖTET! 1546––1547. 387
öfverlistad, ja, fjättrad. Gentemot den sluge Granvellas skicklighet och Karls för-
såtliga beteende, mot hela detta system af obestämda löften, som än togos tillbaka,
än i det afgörande ögonblicket inskränktes eller genom särskilda klausuler listigt
begränsades, måhända äfven, i stället för att skriftligt dokumenteras, endast munt-
ligen meddelades, stod Moritz så godt som värnlös, i synnerhet som hans rådgifvare
arbetade Habsburgarne i händerna.
För sitt deltagande i kriget skulle han visserligen hafva kunnat fordra hvilket pris
som helst af kejsaren, framför allt ett löfte, att det ernestinska Sachsen skulle öfver-
lemnas till honom, hvarmed Granvella från början försökte locka honom. Men för
sin blotta neutralitet, det enda villkor, hvarpå han ville ingå, erhöll han till slut
med undantag af nämnda obestämda
försäkran med hänsyn till konciliet
endast ett årligt anslag om 5,000
gulden och, med ej oviktiga förbe-
håll, den åtrådda skyddsmakten
öfver Halberstadt och Magdeburg;
icke däremot det löfte, som Granvella
ställt i utsikt för honom, att det
ernestinska området icke skulle till-
falla någon främling. Konung Fer-
dinand skulle gärna hafva tagit det,
helt eller delvis, i besittning. Endast
ett yttrande, hvars afsikt var tydlig
nog och som icke helt och hållet
lemnade honom ur räkningen, kunde
han efter fördragets undertecknande
aflocka kejsaren: »Hvar och en må
se till sitt; den som får något i hand,
han må behålla det.» Moritz skulle
därigenom drifvas ut ur sin neu-
trala hållning, tvingas att verksamt
ingripa i kriget.
Först nu, i midten af juni, kände
sig kejsaren tillräckligt sadelfast för
att öppet gifva sin afsikt till känna.
De första hotfulla orden föllo nu.
De skingrade för de schmalkaldiska
furstarne hvarje tvifvel om hans
verkliga afsikt: hans rustningar voro
Luther på döds-
bädden.
Målning af Lucas Cranach i uni-
versitetsbiblioteket i Leipzig.
afsedda för »de genstörtige». Såsom
»rebeller» framställdes en månad
senare (den 20 juli) äfven de båda
riksfurstar, som nu drabbades af riks-
akt: kurfurst Johan Fredrik af Sachsen och landtgrefve Filip af Hessen. Deras brott mot
riksordningen, landtgrefvens wurttembergska krigståg och eröfringen af Braunschweig
måste tjena som förevändning. I februari hade Karl skrifvit till sin son Filip, att
han ärnade draga svärdet »till Guds tjenst, till den heliga katolska trons skydd och
till kristenhetens bästa», men dessutom äfven i afsikt att göra slut på ohörsamheten
i Tyska riket. Men krigets religiösa karaktär sökte han sorgfälligt beslöja såväl af
hänsyn till sina protestantiska bundsförvanter som äfven i afsikt att söndra öfriga
medlemmar af schmalkaldiska förbundet, i synnerhet de stora städerna i Sydtyskland,
från de bägge i akt förklarade furstarne. Det var ett hyckleri, som var lätt
att genomskåda. För öfrigt förstördes det genast af hans andliga allierade. Påfven
hade ingen anledning att begagna sig af samma mask. Han höll icke tillbaka den
meningen, att den fromme kejsaren beredde sig att med väpnad hand bestraffa »Guds
fiender», och han beviljade aflat för böner om kätteriets utrotande. Under högtidliga
former öfverlemnade han i kyrkan Araceli åt sina båda sonsöner, hvilka skulle föra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
