Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
i Tyskland teologer, hvilka, för att underlätta återvändandet för protestanterna, gärna
skulle gått in på att å ett håll bortskära skolastiska utväxter, å ett annat mildra ut-
tryckets skärpa eller till och med undandölja de skarpa motsatserna medelst neutrala
vändningar. En katolicism, som på antydt vis reformerats af påfve och koncilium,
skulle utan tvifvel för reformationen hafva varit en långt farligare fiende än den hittills-
varande, som tusenfaldt kom förargelse åstad. Orsaken härtill var icke blott, att en
dylik reformerad katolicism skulle hafva varit bättre rustad för kampen; den skulle
äfven på vacklande och mindre insiktsfulla naturer i det protestantiska lägret mäktat
utöfva en magnetisk tilldragningskraft, måhända jämväl hos andra, hvilka skulle
återföras till den enda hjorden, insöft samvetet och slungat stridsäpplet in bland mot-
ståndarnes led. Kort sagdt, en dylik katolicism skulle hafva kunnat gifva kejsaren
kraftigt stöd för hans plan att återställa nationens enhet på den gamla trons grundval.
För denna stora frestelse har emellertid protestantismen icke råkat ut.
Ännu en gång har påfvedömet på ett storartadt sätt gjort sig förtjent om prote-
stantismen.
När för kejsaren den länge åtrådda tidpunkt inföll, då han kunde utföra sin plan
i riket, såg han sig härför hänvisad till sin egen kraft. Det var hans lott att arbeta
för kyrkans bästa icke blott utan hennes hjälp utan bekämpad af henne. Ty intet
koncilium rådplägade längre i Trident, och från påfven skildes han af bitter fiend-
skap; under religionskrigets sista skede hade Paul III med sina sympatier stått på kättar-
nes och rebellernas sida. Ja, man kan med Fredrik von Bezold säga: »Mot ett
fullständigt förintande af den tyska protestantismen har ingen i Europa inskridit
tidigare och mera energiskt än påfven».
Första anledningen till söndringen hade konciliet gifvit.
Tridentinska konciliet, det sista allmänna kyrkomötet före det vatikanska af år
1869-1870, har med betydliga uppehåll varit samladt under tre påfvar: Paul III
1545-1547, Julius III 1551-1552 och Pius IV 1562-1563. Detär ett verk af den spanska
ande, hvilken vi till dess allmänna betydelse redan hafva lärt känna. Som sådant har
det blifvit af en alldeles utomordentlig betydelse tor den romersk-katolska kyrkan i
nyare tid. Det har utfört ett arbete, som vi - trots allt ogillande af det system
konciliet fasthållit vid, hvilket innebar ett neddragande af religionen och dess hopkopp-
ling med hierarkiska och politiska intressen - icke kunna neka vår beundran. Det
har lagt nya grundvalar för den medeltida kristendomens vacklande byggnad, som
hotade att sammanstörta, samtidigt i flera afseenden fejat den och jämväl frigjort
den från åtskilliga tillbyggnader, som lände stilens renhet till förfång. Det har genom-
fört reformer, sådana som endast den exempellösa hemsökelse, hvilken i Martin Luthers
person öfvergått den romerska kyrkan, genom sin hetta mäktade bringa till mognad.
Öfver hufvud taget har konciliet icke utfört någon mera betydelsefull handling, hvar-
under det icke haft ärkekättarens jättelika gestalt för ögonen som en manande, hot-
full bild, hvilken utkräfde sin motsats. På detta sätt undanröjdes, för såvidt det
lät sig göra utan att kännbart skada det kurialistiska intresset, en mängd missbruk.
Med takt och försiktighet har konciliet i dogmatisk form fasthållit och till en del
djupare och säkrare motiverat, hvad den i hela sin skärpa och hårdhet fattade prin-
cipen kräfde, och sålunda gjort slut på den fördärfliga osäkerheten angående hvad som
vore katolskt eller icke. Det har äfven fyllt påfvedömet med detta nya systems
strängt kyrkliga anda och därmed lyft det upp ur den försumpning, hvari det itali-
enska småstats- och fursteväsendet försänkt det; till inkvisitionens negativa arbete,
hvilket vi tidigare uppmärksammat, lade konciliet sitt positiva. Det har till sist
genom sitt verk återgifvit den romerska kyrkan hennes försvunna själfförtroende, så
att hon, med begagnande af det gynnsamma allmänna läge, som 1500-talet vid sitt
slut erbjöd, kunde gripa sig an med att, utvecklande de »spanska prästernas»
baner, återeröfra det förlorade.
Hvarje enskildt drag visar oss konciliet som stående i kurians tjenst; oaktadt den
återverkan, som det utöfvat på det romerska hofvet, har det i sak och sanning varit
- det till sist viljelösa - verktyget för påfvedömet. Men herraväldet i Trident har icke
af sig själft fallit påfvarne till. Bortsedt från de skärmytslingar, hvari de till följd
af några anfall af frihetsbegär inom episkopatet sågo sig invecklade, hafva de uppre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
