Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
pade gånger haft en hård dust att bestå med kejsardömet. Det var fallet med Paul III
strax i början af synoden.
Karl V hade önskat, att konciliet, utan att närmast ingå på några dogmatiska
afgöranden, hvarigenom protestanterna ju blott kunde stötas tillbaka, skulle gripa sig
an med reformarbetet. Församlingen såg likväl sin hufvudsakliga uppgift i fast-
ställandet af läran. Inom kort förelågo skilda dogmatiska formuleringar, så t. ex.
of ver temat: »Den heliga skrift och traditionen» - h varvid åt den ofelbara kyrkan en
roll bevarades, som gjorde hvarje återvändande till kristendomens källor och hvarje
historisk undersökning öfverflödiga - samt öfver rättfärdiggörelsens centrala dogm.
Det var påbud, som voro blott alltför mycket egnade att skapa nya motsatser till
protestantismen och föreviga brytningen med densamma. Skulle kejsaren verkligen
hafva kunnat tänka sig möjligheten, att den tyska nationen skulle kunna förmås till att
erkänna dessa nya satser? Han visste, att församlingen, hvars verk de voro, prin-
cipiellt icke tog någon hänsyn till Tyskland (detta gaf man redan förloradt; det var
fördenskull omöjligt att detta till behag sätta hela kristenhetens välfärd på spel).
Dessutom var ju Tyskland, ehuru i högre grad än alla öfriga nationer intresseradt i
konciliet, på grund af kriget ej ens representeradt på detta. Synoden var öfver
hufvud blott sparsamt besökt: den dag synoden öppnades kunde man räkna 34
prelater, och femton månader senare afgåfvos vid slutsessionen blott 56 röster.
Jämte några fransmän såg man nästan endast italienare och spanjorer. Föreställde det
verkligen ett kristenhetens ekumeniska kyrkomöte? En kejserlig diplomat, en bland
de alla skickligaste, Diego de Mendoza, hvilken vid den tiden representerade kejsaren
i Tri<Jent, talar (i december 1546) i ett bref till Granvella om den upprörande »be-
gäran, att man i framtiden mot bättre vetande borde tro, att på konciliet, hvilket
man tilldelar den sublima titeln af ett ekumeniskt kyrkomöte, den Helige Ande ledt
detta skurkaktiga folk (italienarne)». Om sitt eget folks medverkan nämner Mendoza
intet Och likväl var denna icke ringa. Ty redan här, när fråga var om de första
dogmatiska skapelserna, har den spanska anden äfven på konciliet gjort sig gällande;
de spanska teologerna, dominikanerna och jesuiterna, som bäst voro förberedda för
den nya uppgiften, ledde öfverläggningarne. De hafva säkerligen icke haft reda på att
de med sitt arbete blott vältrade stenar i vägen för sin katolske konungs närmast lig-
gande afsikter. Kejsaren påyrkade ifrigt, att det viktigaste af dessa dekret, det som
rörde läran om rättfärdiggörelsen, åtminstone ännu skulle hållas hemligt. Förgäfves,
Stick i stäf häremot offentliggjordes det på påfvens befallning i midten af januari
1547. Men sedan lång tid tillbaka hade då påfven samt en del af synodens repre-
sentanter närt en plan, som var egnad att spela kejsaren ett långt värre spratt,
nämligen att förflytta konciliet till annan ort. Redan från början hade kurian tagit
anstöt af att denna kyrkoförsamling sammanträdde, om också ej på tyskt, så likväl
på främmande, under habsburgsk styrelse lydande mark. Härtill kom, att, i det man
- för att dock i något afseende motsvara kejsarens önskningar - grep sig an äfven
med reformsaken, en fråga på konciliet vidrördes, hvilken hotade att blifva farlig
för påfvens anseende, särskildt för hans själftagna rätt att alldeles efter behag
ingripa i biskoparnes maktutöfning. För en del af de tridentinska fäderna, nämligen
spanjorernas parti, som var kejsarens person hängifvet, föreföll verkligen tanken på
en reformering af kurian icke ligga helt och hållet fjärran. Det var för mycket för
påfven. Han kunde icke dröja längre med att stäcka medtäflarens inflytande. Skulle
han kanske vänta, tills den förhatade efter lyckligt afslutadt krig till äfventyrs i egen
person uppenbarade sig i Trident i afsikt att tvinga konciliet att gå i ledband? Han
gaf sina legater anvisning att göra slut på leken. Dessa grepo den första bästa
förevändning, som erbjöd sig, uppträdandet af en obetydlig, alls icke epidemisk sjuk-
dom i Trident, hvarmed ett par dödsfall kunde sättas i samband. Så fattade den
11 mars 1547 pluraliteten af de församlade fäderna det beslutet att till följd af öfver-
hängande fara för lif och lem förflytta synoden till Bologna (på påfligt område); redan
nästa dag öfvergåfvo italienarne liksom i vild flykt den pestsmittade staden. Så slutade
konciliet. Att minoritetspartiets biskopar, spanjorerna, icke fogade sig häri, utan kvar-
stannade i Trident, kunde icke göra någon ändring härutinnan.
Konciliets sprängning var icke första akten af Paul III:s hätskhet mot kejsaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
