- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1500-1650 /
404

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

404

TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.

pris: Johan Fredriks söner hade som oförsonliga grannar placerats vid hans sida, de ho-
nom genom bref och dokument tillförsäkrade stiften Halberstadt och Magdeburg
voro tilldelade en annan, och stiftet Merseburg hade till och med frånröfvats honom.
Den brutala behandlingen af sin svärfader, landtgrefve Filip, kände han som en
fortsatt personlig kränkning; ännu alltjämt var hans ära förpantad åt den fångne. Och
om inför hela det protestantiska Tyskland äfven hans tro nu framstode i ett tvifvel-
aktigt ljus, om hans evangeliska undersåtar hatade honom såsom en, som förrådt
det heligaste, så hade han också för det kejsaren att tacka. Ty ingen annan hade
tvungit honom att som förkämpe för den »djäfvulska» interimsstadgan bringas i
vanrykte som renegat. Nu hade man till på köpet fordrat det sista steget af ho-
nom: underkastelse under konciliet, hvilket ånyo sammankommit i Trident; han hade
nödgats förplikta sig att skicka ombud till detsamma, att genom sina teologers mun
därstädes stå till ansvar för sin afvikelse från kyrkans läror; de wittenbergska lärde
voro redan i fullt arbete. Och så till sist planen att låta kejsardömet gå i arf till
den spanske prinsen! Välan: »God natt då, Tyskland!», såsom han en gång ut-
ropade; dess »djuriska träldom» blefve sedan »ärftlig». Det fanns i sanning orsak
nog för Moritz att utbyta rollen af en kejsarens partigängare mot rollen af en ärans,
frihetens, religionens räddare!
Tillfället härtill var gynnsamt. Freden i öster tog slut, freden i väster var på
upphällningen. Henrik II af Frankrike, som alltifrån år 1547 satt vid styret men
ända tills för kort tid sedan varit hindrad af ett krig med England, beredde sig till att
ånyo upptaga den gamla kampen med den burgundiske fursten. Måhända kunde
de tyska upprorsmännen vinna honom som bundsförvant? Moritz ansåg det för
rent af nödvändigt. Henrik II skulle framställa nervus belli. Ej utan ansträngning
bragte kurfursten förbundet till stånd (15 januari 1552) och - mot ett högt pris!
Den franske konungen lät tilldela sig »riksvikariatet» öfver de lothringska stiften
Metz, Toul och Verdun, - hvilka i själfva verket nu gingo förlorade för det tyska riket.
»Ett decennium tidigare», anmärker Karl Muller träffande, »skulle det schmalkaldiska
förbundet hafva kunnat underhandla med Frankrike som makt med makt och utan att
väsentligt skada rikets intressen genomföra sina syftemål: nu måste de fåtaliga tyska
furstarne med goda tyska landområden betala den franska hjälpen.» De furstar, som
bragte detta offer, voro, utom Moritz, Johan Albrecht af Mecklenburg och landtgrefve
Wilhelm af Hessen. Markgrefve Johan hade dragit sig tillbaka, när under förhand-
lingarne med Frankrike det mot kejsaren riktade agressiva syftet fick öfverhand
inom det ursprungliga försvarsförbundet. I stället anslöt sig en annan Hohen-
zollrare till de förbundne - utan att dock formligen träda in i förbundet -, mark-
grefve Albrecht af Brandenburg-Kulmbach. Det var ett dåligt utbyte, ty den vilde, tygellöse
krigskamraten, som på det snödaste sätt blott stod efter egen vinning, skulle inom
kort som »mordbrännare» samka vanära öfver sig och genom sina röfvartåg tvinga
sin nuvarande bundsförvant Moritz till att sätta sig till motvärn, hvarunder den
senare redan 1553 satte lifvet till.
Endast en kort tidrymd för hans ingripande i Tysklands öde har sålunda för-
unnats den orolige och dådkraftige wettinske fursten, som vid 32 års ålder sjönk i
sin graf. Säkerligen har han, hvars sista syftemål äro omgifna af hemlighetsfullhet,
icke på långt när utfört allt hvad han med sin rörliga ande uppgjort i fråga om
planer och projekt. Det oaktadt hafva dessa två, tre år varit nog att förläna hans
verksamhet världshistorisk karaktär.
Moritz var nu som de förbundnes ledare helt och hållet i sitt rätta element.
Liksom han höll alla upprorets trådar i sin hand, så förstod han äfven, numera en
mästare i förställningskonst, att breda en slöja af ogenomtränglig hemlighetsfullhet
kring sina syften och därigenom öfverlista kejsaren. Denne visste ej, hvilken lär-
aktig elev han egde i den unge tyske fursten. Karl uppehöll sig vid den tiden i
Innsbruck för att på nära håll kunna följa händelsernas gång vid konciliet. Också
Moritz hade lofvat infinna sig på denna plats, redan vid midten af januari (1552).
Visserligen uppsköt han alltjämt åter sin ankomst, men meddelanden saknades icke,
hvilka, med förklaring öfver uppskofvet, ställde hans inträffande i utsikt för den
närmaste tiden. Också infann sig redan hans furir i Innsbruck. Vid samma tid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:09:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/4/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free