Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
sin neutralitet i det då hotande kriget mellan markgrefve Albrecht och de frankiske
biskoparne. Denna förening, en svag produkt som den var af räddhåga, har
dock, såsom nyligen klart ådagalagts af Karl Brandi i motsats till den mer än en
gång prisade betydelse, hvilken förr tillerkänts denna grupp af neutrale, varit utan
djupare verkan.
Den politiska styrka, som vi här sakna, visade emellertid en sammanslutning i
Nordtyskland, h vars drifvande kraft kurfurst Moritz ånyo var. Detta förbund
vände sig mot samma rörelse, som Sydtyskland overksamt bevittnade i kraftlös
neutralitet. I landsfredsstöraren Albrecht, hvilken oaflåtligt höll Tyskland på ett
oerhördt vis i spänning och med brutalt våld syntes vilja förverkliga den gamla
ideen om en sekularisation, såg Moritz med så mycket större skäl en farlig motstån-
dare, som kejsaren ännu ej klart frigjort sig från honom. Äfven Ferdinand
kände sig hotad. Hvad var mera naturligt, än att Sachsen och Österrike, hvilka
makter efter framträdandet af det spanska arfföljdsförslaget alltjämt kommit hvar-
andra närmare, också nu möttes i samförstånd? Och af lika naturliga skäl gjorde
bägge ånyo gemensam sak med de frankiska biskoparne och med hertig Henrik af
Wolfenbuttel, som likaledes blifvit öfverfallen af markgrefven. Att Moritz därmed
icke blott kom de katolska prästerna till hjälp utan också räckte handen åt
de evangeliskes gamla fiende, väckte ingen tvekan hos honom. Kampen mot Albrecht
förde han ju ej blott med hänsyn till egen säkerhet, ej heller endast för återställande
af lugnet i riket utan tillika för upprätthållandet af Passau-fördraget, hvars starkaste
stöd han var, och därmed för protestantismens sak.
Det var, som hvar och en vet, detta företag, hvilket gjorde ett brådt slut på kur-
furst Moritz’ hjältebana. Dödligt sårad i slaget vid Sievershausen (den 9 juli 1553),
kunde han ännu fägna sig öfver sin seger och i sin - för biskopen af Wiirzburg
bestämda - berättelse berömma sig af den blodiga dagen: hvad han »uträttat mot
den landsfördärflige», hade han gjort »af synnerligt nit för att bevara freden, lugnet
och enigheten inom det heliga riket». I lugn och ro träffade han, sedan hans till-
stånd försämrats, de nödiga bestämmelserna för de sina; därpå uppgaf han andan
- tidigt på morgonen den 11 juli - »kristligt och saligt» (såsom hans kusin Johan
Fredrik med tillfredsställelse yttrade). Karl V såg sig befriad från sin farligaste
fiende, Tyskland hade mistat sin mest begåfvade son, hvilken måhända - i fall
det är tillåtet att framställa en tanke, som umbärandet af en Moritz’ skicklighet vid
1555 års fredsunderhandlingar tydliggör för oss, - skulle hafva varit i stånd att
rädda Tyskland undan trettioåriga krigets olycka.
Närmast var det lugn, som Tyskland efter ett års tid njöt, väsentligen hans verk,
om också Ferdinands och hertigens af Braunschweig trupper först måste hinna
göra markgrefven oskadlig.
Så kunde man ändtligen år 1555 åter till behandling upptaga hufvudfrågan, som
man från riksdagen i Passau sökt lösa i försonlig anda men hvars lösning omintet-
gjorts på grund af det obevekliga allvaret i kejsarens katolska tänkesätt. Ett nytt
störande ingripande från denna sida hade man nu icke att befara. Liksom riket,
hänvisadt till sina egna krafter, öfvervunnit den sista tidens virrvarr, så blef det till
sin välfärd också nu öfverlemnadt åt sig själft. Sedan tvenne år var kejsaren lik-
som död för riket; endast de fåtaliga handlingar och dokument, som gingo fram
och åter från Brussel, vittnade om att han ännu lefde. Nu, när han ännu en gång
på ett afgörande sätt skulle hafva nödgats ingripa, underlåter han det, om också ej
formligen (liksom hösten 1556), så likväl faktiskt.
Det var hans erkännande af sin vanmakt: han kunde icke blifva herre öfver
Martin Luther. Men stolt, med högburet hufvud lemnar han valplatsen: hans ära
är utan fläck. Hvad han ej kan hindra, låter han gå i fullbordan; men ingen makt
kan tvinga honom till att själf medverka, bekräfta eller på något som helst vis er-
känna, hvad han fördömer, ja afskyr: hans samvete förblir rent. Just fördenskull vill
han för framtiden icke längre låta »inveckla» sig i de religiösa angelägenheterna
och gifver därför sin broder, den romerske konungen, hvilken inom kort som kejsare
skall intaga hans plats, fullmakt »att förhandla och besluta absolut, utan att hem-
ligen inrapportera allt». Ferdinand, hvars bepröfvadt katolska tänkesätt han känner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
