Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Hur skola vi bedöma detta fredsslut, som utgör en af de viktigaste tilldragelserna
i nyare historien? Också helt nyligen hafva åsikterna härom betydligt divergerat:
har denna fred ländt Tyskland till fördärf eller till välsignelse?
Låtom oss - utan att dröja vid denna konflikt - gå litet närmare in på själfva
fredsslutet!
Afgörande för det hela var, att man till grund för riksdagsförhandlingarne i Augs-
burg lade »Passau-fördraget» - och, märk väl, fördraget i dess ursprungliga affatt-
ning, ej det af kejsaren så kännbart kringskurna.
Därmed var den principiella frågan afgjord - till de evangeliskes förmån, ty det
tillerkändes dem »en ständig, stadigvarande, ovillkorlig, alltjämt och evigt varande fred».
Härigenom var principen om den västerländska kristenhetens enhet uppgifven
och tillika för riket ett band upplöst, så gammalt som riket själft: det tyska rikets
område och den romersk-katolska kyrkans mark voro icke längre sammanfallande;
påfvekyrkans tyranniska anspråk på envälde i riket var tillbakavisadt. Religionen
miste nu kraften att ställa en del af ständerna rättslösa. Det fanns nu ett »kätteri»,
som icke längre var någon statsförbrytelse. Ty rikslagen kände nu till två kristna
religioner - en för den medeltidskristne ofattbar tanke, som fyllde honom med
skräck och bäfvan - och bägge voro enligt lagen likställda.
Ingen, som känner historiens gång, skall misskänna det oerhörda framsteg, som
ligger härutinnanj ^
Likväl har den nya religiösa ideen, sådan den framträdde hos Luther, efter sin
första blygsamma begynnelse först i detta historiska framsteg blifvit verklighet.
Luthers »tro», det friaste och mest personliga i världen, uteslöt i enlighet med sitt
innersta väsen hvarje tvång från statens sida. Som vi sett, har Luther själf under
reformationens första utveckling dragit denna konsekvens. Vi erinra oss dessa stormande
ord, hvilka som skarpa pilar träffade den medeltida tvångskyrkan i hjärtat: »Man
bör och kan icke tvinga någon att tro». »Kätteri är ett andligt ting; man kan icke
hugga sönder det med något järn, uppbränna det med någon eld eller dränka det
det med något vatten». »Gud kan och vill icke låta någon regera öfver själen mer
än sig själf allena; därför, hvar någon världslig makt fördristar sig att sätta sjä-
larne någon lag före, där faller hon Gud i ämbetet». Så yttrade sig reformatorn år
1523, och två år senare i sin skrift för och mot bönderna säger han: »Öfverheten
skall icke bestämma, hvad enhvar lära vill och tro, det vare evangelium eller lögn».
Som vi se, springer här djärft och klart fram ur den religiösa grundprincipen
den tros- och samvetsfrihetens grundsats, som ligger innesluten i den förra. Men
det flammar liksom bara till - utan att tända. Förhållandena voro icke sådana, att
principen genast kunde blifva »kött och blod». Det historiska förloppet gifver öfver hufvud
taget intet stöd åt det antagandet, att de stora, för mänsklighetens utveckling epok-
görande idéerna liksom i ett slag få herravälde och makt öfver sinnena. Vi få därför
icke förundra oss öfver, om äfven Luther i praxis ej fasthållit vid sin radikala for-
dran; han hindrades därifrån af en del i och för sig mycket kloka öfverväganden,
sådana de framsprungo ur de närmast liggande arbetsuppgifterna. Dessa tvungo
honom att drifva realpolitik - hvilket för öfrigt låg närmast till hands för honom,
som hvarken var idealist eller teoretiker -. och allt mer och mer stack sig ånyo
nämnda konsekvens af hans trosprincip undan i mörkret, utan att han likväl någon-
sin uppgaf denna princip själf.
Hvem skulle emellertid varit i stånd till att ånyo taga upp den grundsats, som
Luther låtit falla, och genomföra den? Måhända de evangeliska ständerna, hvilka
i Augsburg hade att arbeta på lösningen af religionsfrågan? Låtom oss för ett ögon-
blick antaga, att de verkligen klart fattat denna princip - det skulle likväl öfver-
stigit deras krafter att gifva lif åt densamma. Deras situation var ju icke sådan, att
den lockade dem till att jaga efter någon abstrakt princip. Deras sträfvan kunde
endast gå ut på ett enda mål: att häfda sin egen ställning, tilltvinga sig existens-
berättigande - för sig själf d. v. s. för sin uppfattning af kristendomen. Fördenskull
var det, jämte den »gamla» religionen, uteslutande deras egen, hvarom fråga var i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
