Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL V PÅ HÖJDEN AF MAKT. HANS FALL. 1547-1555. 413
Freden* kunde ju icke utgå ifrån det förhandenvarande sakläget såsom ett
permanent tillstånd. Man måste räkna med den möjligheten, att i framtiden ett riks-
stånd öfverginge från den gamla religionen till den evangeliska tron eller, omvändt,
återginge från den senare till den förra. På grund af likställigheten mellan de båda
bekännelserna måste det ena vara tillåtet lika väl som det andra. De gammalkyrk-
liga ständerna voro väl i allmänhet med härom men gjorde likväl det förbehållet, att
det visserligen skulle medgifvas en andlig riksfurste att för egen del öfvergå till
protestantismen men endast under förutsättning af ämbetets och värdighetens förlust.
»Om en präst» - så lydde den bekanta formuleringen - »skulle den gamla reli-
gionen frånfalla, skall densamme genast lemna sitt ärkebiskopsdöme, biskopsdöme
o. s. v. ifrån sig; vare äfven domkapitlen medgifvet att utvälja och förordna en person
af den gamla religionen». Hårdnackadt vidhöllo de katolska andlige detta kraf,
ståndaktigt visade de evangeliske det tillbaka. Det var en konflikt, hvarpå hela
fredsverket till sist hotade att stranda. Tvenne motsatta förslag inlemnades till ko-
nungen. Ferdinand ställde sig - i slutet af augusti - med största bestämdhet på
katolikernas sida: hans beslut var oåterkalleligt; han hade måst svälja så många beska
piller; det vore ej mer än rimligt, att också motståndarne en gång gåfve vika i någon
punkt. Däremot lade han sig vinn om att hos katolikerna genomdrifva en fordran, hvilken
de protestantiska ständerna nu framställde som ett motdrag. Detta kraf gick ut på att
af hjälpa det andra fel, som, enligt livad vi uppvisade, vidlådde fredsslutet. Kurfurst
August af Sachsen hade nämligen påpekat faran, att de evangeliska undersåtarne
inom de katolska stiften - »hela kommuner, städer och orter, hvarutinnan oräkne-
ligt många själar och kristne funnos» - »skulle blifva Guds ord beröfvade». För-
denskull begärde protestanterna, att nämnde undersåtar till andliga furstar i fred
måtte blifva försäkrade att kunna förblifva vid sin religion. De katolska ständerna
medgåfvo till sist så mycket, att de förklarade sig vara tillfreds därmed, att Ferdi-
nand afgåfve denna försäkran i en särskild »förklaring» af freden. I själfva freds-
instrumentet stod följaktligen ingenting att läsa därom, och denna kungliga »dekla-
ration» (af den 24 september 1555) kunde senare så mycket lättare förnekas, som
rikskammarrätten icke alls behöfde ens fästa afseende härvid. Däremot intogs
i själfva fredsurkunden den omtvistade punkten, det nämnda förbehållet från de
katolska ständernas sida (det s. k. »andliga förbehållet»), om också endast som ett af
konung Ferdinand i kraft af kejserlig fullmakt fattadt beslut och med den uttryck-
liga Törklaringen, att ständerna i denna punkt icke hade kunnat komma öfverens.
Så har till följd af »det andliga förbehållet», h vilket vittnar om en ohjälplig för-
lägenhet, freden fått en prägel af kompromiss, som i sig innesluter tvedräktens frö.
Det var nämligen oundvikligt, att den frågan måste komma på tal, hvilken laglig kraft till-
komme detta af »kejserlig maktfullkomlighet» fattade beslut angående en punkt,
hvarom ständerna ej kunnat enas. Uppenbart kunde det icke tillerkännas samma
rättskraft som den genom riksdagsbeslutet tillblifna lagen. - Det gammalkyrkliga
partiet hade aldrig velat erkänna de »deklarationer», som Karl V tidigare afgifvit till
de protestantiska ständerna, såsom för dem bindande.
Men äfven i andra afseenden gaf fredsurkunden mångfaldig anledning till oenig-
het till följd af en rad - emellanåt af oredlighet framsprungna - tvetydiga, oklara
bestämmelser. Ja, man skulle nästan kunna säga: som helhet betraktad, utgjorde
freden en förvirrad härfva.
Med rätta har man nyligen hänvisat till, hur fördelaktigt Passau-fördraget genom
sin klara formulering sticker af mot religionsfreden.
Det fanns i Augsburg ingen personlighet med en Moritz’ handlingskraft och förstånd.
Moritz skulle måhända äfven hafva insett, hvilken fördärflig verkan »det andliga
förbehållet» måste få, och skulle kanske hafva afstyrt detsamma.
1 I hela sin omfattning kunde visserligen denna skada först af historien påvisas.
Historien ställer det utom allt tvifvel, att det förnämligast var det andliga förbehållets
skuld, om Tysklands tärningskast här i Augsburg utföll till protestantismens nackdel
- för en ännu oöfverskådlig följd af sekler. Ty så, som konfessionerna grupperade
sig i enlighet med fredens verkningar, så utvisar kartan dem ännu i dag - och för
hur lång tid framåt kanhända? Med stöd af just denna fred, hvilken gaf den evan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
