Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - RESULTATET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESULTATET. 419
likväl så småningom till följd af sina egna fel gått under, redan vid midten af 1700-
talet. Då bröt den allmänna reaktionära tendensen fram, såsom den alltifrån roman-
tikens dagar genomgår 1800-talet, detta väldiga bakslag mot den franska revolu-
tionen; och den kyrkliga reaktion, som inblåste nytt lif i det redan döende påfve-
dömet och bragte Ignatius Loyolas oskyldigt dömda lärjungar åter till heders, väckte
på protestantisk mark den gamla ortodoxien till nytt lif. Visserligen synes den upp-
blandad med pietistiska element och med brottstycken ur 1700- och 1800-talets idé-
värld och således i samma grad förmildrad som förfalskad. Men den förråder dock
ännu något af den gamla kraften, ty ännu en gång mäktar den liksom en rimfrost
fördröja det fulla utvecklandet af protestantismens ursprungliga idéer.
Så har den närvarande tiden, ehuru protestantismen för länge sedan insett det
tidigare begångna felet och vinnlagt sig om att afhjälpa det, likväl ingen anledning
att förhäfva sig. Den är tvärtom blott mer benägen att ställa nämnda ödesdigra
omgestaltning i dess rätta historiska belysning.
Fästa vi oss då icke vid enskildheterna utan vid hela förloppet af den i sin utveckling
stadda processen, skola vi komma underfund med, att hvad som i början förefaller
som en omgestaltning snarare är en bristfällig utbildning af principen.
Man afsåg att säkerställa arfvet efter Luther och märkte ej, i hvilken grad man
knarjpade in därpå, förminskade dess ursprungliga rikedom.
Men hvem skulle på grund häraf vilja rikta en förebråelse till nämnda generation?
Vi skulle därmed icke endast nedsätta reformationen, utan också underskatta
medeltiden. Mängden af de nya idéer, hvilka bestormade 1500-talets människor,
skulle öfver hufvud icke med världsskakande tankars tyngd fallit i vågskålen, om de
i hela sitt omfång hade kunnat tillegnas af reformatorns samtida. Mänsklig-
heten hade nyss lemnat medeltiden bakom sig, men stod helt naturligt ännu länge
under dess inflytande.
Som en dylik påverkan visar sig tydligt nog den förut antydda omgestaltningen af
Luthers ursprungliga åskådningar, ty häri hafva vi omsvängningen tillbaka till auktori-
tetstron framför oss. Och vi kunna förmärka denna icke blott i teorien; samma
återvändande till auktoriteten möter oss i den stora massans uppträdande. Man
var ännu på den dåvarande graden af kulturutveckling alltför van vid auktoritets-
dyrkan. Denna sekelgamla vana hade till följd af den nya andens första anstor-
mande väl kunnat blifva knäckt, men icke uppryckt med roten. Till och med inom
sådana kretsar af bildade, som ansågo det för ett förtjenstfullt drag hos den nya
kyrkan att hafva afskaffat den blinda fromheten, var tron utan tvifvel i de flesta
fall en förståndsakt, ett godtagande helt enkelt af kyrkans lära.
De hafva också endast undantagsvis tagit anstöt af det, som i denna tidsålders
bild synes oss som en mycket djup skugga.
Denna slagskugga kan visserligen icke öfverraska oss. Ty följderna af den förvända
föreställning, att tron till sitt objekt har kyrkans lära och att den klart bestämda läran
utgör kyrkans grundval, kunde icke uteblifva. De framträda redan sista åren före
freden i Augsburg. Nitälskan för den rena läran flammade upp. Under inflytande
häraf blefvo förhandlingarne angående skolfrågor kyrkliga stridigheter. Inom kort
voro Tysklands lutheraner skilda åt i två fientliga läger. Det ena partiet anklagade
det andra offentligen vid religionssamtal - i närvaro af »papister» - för att hafva
affallit från den augsburgska bekännelsen. Underrättelsen härom ljöd i Rom som
ljuflig musik. Hur mycket lättare var det ej, på motreformationens tid, att kufva en
fiende, hvars kraft var försvagad af inre tvedräkt. Men dessa inre strider om den
rena läran hade en ännu värre följd: hvarje annorlunda tänkande såg sig dömd,
fördömd. Intoleransen var åter en gång princip, en religiös plikt. Man måste be-
kämpa och varna för allt, hvad kätteri hette, i det man afslöjade kättarnes alla
knep och funder; predikstolen var härför den passande platsen. Vid sidan af de
gamla kättarne riktade nu i synnerhet calvinisterna polemiken mot sig. Det kom
emellertid framför allt an på att noga hålla ögonen på de hemliga anhängarne till
Galvin inom den egna kyrkan; de fingo icke tålas, såframt de icke läto omvända
sig och »fördömde» den falska läran. Här funno biktfäderna ett rikt fält för sin
verksamhet: i inkvisition och undervisning. Med trosnitet gick väl därvid den so-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
