Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TYSKA CONDOTTIERERNA. 459
låtligt sträfvade efter konungariket Böhmens själfständighet som ett tyskt riksland.
Kort därpå begynte utdrifvandet af evangeliska präster. Man gjorde början med
calvinisterna och lät de få lutheraner, som funnos i landet, vara i fred, af undseende
för kurfursten af Sachsen, som lofvat dem säkerhet. Först när man äfven i Tysk-
land var fullt säker om öfvermakten, måste äfven dessa, på tillskyndan af den påflige
legaten Caraffa, vandra i landsflykt. Anhängarne af den böhmiska trosbekännelsen
måste lemna universitetet i Prag.
I början af år 1622 började konfiskationsdomstolen sin verksamhet. Den skulle
afgöra, hvilka gods som skulle indragas från de upproriska till kronan. Den hade
jämväl till uppgift att undersöka, i hvilken mån enskilda personer »under det förgångna
upproret innehaft krigs-, lands-, hof-, stads- och rådsämbeten, hvilket uppdrag i och utom
landet de skött, huruvida de besvurit och underskrifvit konfederationen, om de när-
varit vid några rebelliska sammankomster och approberat deras beslut, om de upp-
viglat andra till samma uppror, om de yttrat försmädliga och förklenande ord mot
kejsaren och hans högvällofliga hus eller om de på något annat sätt varit intresse-
rade i upproret.»
Det var förvisso endast få välbärgade medlemmar af evangelisk bekännelse i herre-
och riddarståndet, som ej deltagit i någon af sina stånds- och trosbröders handling.
Därför fanns det endast skyldiga, som under loppet af de följande två åren slut-
dömdes af konfiskationsdonistolen. De som själfva inställt sig inför rätta förlorade
sin fastighet men erhöllo en större eller mindre del af taxeringsvärdet i utbetalning.
Redan under alldeles normala förhållanden hade denna oerhörda egendomsstyckning
måst leda till jordvärdeminskning af den bästa jord. Men då denna styckning inträf-
fade under myntförsämringens tid, bemäktigade sig spekulationen densamma och fram-
kallade en förhärjande omhvälfning i förmögenhetsförhållandena. Till en början trodde
sig kejsaren inhösta större vinst genom att låta prägla dåligt mynt och därmed betala
lösesumman för att sedan längre fram under bättre tider ernå en fördelaktig för-
säljning af de på detta sätt erhållna godsförvärfven. Han blef emellertid sjelf bedragen
af det konsortium, åt hvilket han öfverlemnat denna transaktion, och kunde ej för-
hindra, att hofvets kapitalister använde sin makt och sitt inflytande till att med ännu
mera försämradt mynt uppköpa godsen af den kejserliga kammaren.
Emellertid gick kriget sin gång. Kurfursten af Sachsen, som i september 1620
intagit Bautzen, bemäktigade sig under vinterns lopp båda områdena Lausitz. Dam-
pierre afvärjde lyckligt Betlen Gabors angrepp vid Donau men föll i en fäktning vid
Pressburg. Internationell betydelse erhöll kriget först genom spanjorernas frammarsch
mot Rhen och in i Pfalz med 16,000 man fotfolk och 3,000 ryttare under beläl af
den krigsvane Spinola. Det kom därunder ej till någon drabbning, ty unionen
kände sig med 9,000 man till fots och 3,000 ryttare under markgrefven af Ansbach
för svag gentemot de förträffligt öfvade spanska trupperna. Spinola å sin sida afsåg
framför allt att åstadkomma fasta förbindelser med Luxemburg och Nederlan-
den, hvarigenom han erhölle en utmärkt operationsbas. Unionen afhöll väl fort-
farande flitigt rådplägningar och förbundsdagar, men med undantag af Georg af
Baden och landtgrefven Moritz af Hessen insåg ingen af unionsfurstarne och ännu
mindre riksständerna nödvändigheten att för fortsättandet af kriget bringa stora offer.
Helt annorlunda var det med Danmark och Nederlanden. Det förstnämnda räknade
sedan gammalt på att utvidga sitt område i Tyskland och hade därvid särskildt haft
biskopsdömena Bremen och Verden i sikte, hvilka skulle tjena som apanage för prins
Fredrik. Men just dessa sträfvanden oroade ständerna i den nedersachsiska kretsen,
då en sådan utvidgning af Danmarks maktområde hotade deras oafhängighet och
särskildt skeppsfartens frihet. Det var nära, att det kommit till krig med Hamburg,
emedan konung Kristian IV af Danmark i egenskap af hertig öfver Holstein gjorde
anspråk på herraväldet öfver Elbe, så långt floden sköljde holsteinsk strand. Den
18 juli 1621 ingick man förlikning, i det Hamburg afstod från värdigheten af riks-
stånd, hvaremot Danmark frigaf Elbe på holsteinskt område.
Generalstaterna måste motse ett återupptagande af kriget med Spanien, ty detta
hade uppställt oantagliga fredsvillkor: frihet för katolsk religions-utöfning, Neder-
landens uppgifvande af den ostindiska och västindiska handeln och Scheldes opp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
