Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
sådant elände, att han blifvit tjuf och röfvare, - af honom kunde man icke vänta, att
han skulle iakttaga ridderliga grundsatser. Men det kunde också inträffa, att midt
bland de förfallna människorna personer döko upp, hvilka egde andra lefnadsvanor
än en soldenärs i Wallensteins eller ligans tjenst. Universitetens hörsalar blefvo
tomma, då hvarken professorer eller åhörare visste, hvarifrån de skulle få sitt uppe-
hälle. De återfunno hvarandra, när värfningstrumman ljöd. Vid samma lägereld,
vid hvilken de dåligaste sällarne slogos vildt om sina egodelar och för sina hustrurs
och barns välfärd, förelästes Vergilius eller föranstaltades en liten disputation om
ett fall i romersk rätt. Inföll så under vintern några månaders stillestånd, vände
professorn från Heidelberg eller Altorf tillbaka till sin hörsal, och om det endast
fanns några studiosi, som skickade till hans hem kött, mjöl och vin, var han
gärna beredd att till tack härför på Ciceros språk gifva dem till bästa de sista smu-
lorna af sin visdom.
Ännu så länge fanns intet spår af något slags förbund mot kejsaren och ligan.
Om man raskt grep in i förhållandena, energiskt förde kriget mot Danmark till slut
och i verkligheten tog itu med rikets reformerande, kunde man räkna på en
segerrik afslutning af fälttåget. Det största hindret för enighetens återställande
bland flertalet riksständer var Wallenstein. En så härsklysten och jämt med våld
hotande fältherre öfver en kejserlig armé behöfde de tyska furstarne öfver hufvud
taget ej hålla till godo med i sina land. Det fanns ingen rikslag eller valkapitulation,
hvari stod att läsa, att kejsaren när som helst finge med vapenmakt tränga in på
de enskilda territorierna. Den uppfattning, att en sådan lag ej förefunnes, represen-
terades af Maximilian af Bayern, som för öfrigt ej höll inne med den åsikten, att
Wallenstein i kejsarens namn efterslräfvade en diktatur i riket, hvaremot Friedlän-
dareri genmälte, att den kejserliga maktens villkor vore helt andra än riksfurstarnes
och att rikets makt vore beroende af dess öfverhufvuds.
I 1627 års krig hafva de främmande makterna ej tagit någon nämnvärd del.
Wallenstein och Tilly förde sina arméer, i enlighet med ärligt aftalad öfverens-
kommelse, på olika vägar till krigsskådeplatsen. Wallenstein ryckte in i Mark.
Kurfurst Georg Wilhelm trodde sig vara bundsförvant till kejsaren och förvånade
sig ej litet öfver att hans brandenburgska stamland skulle blifva operationsbas
för ett fälttåg och med sina delvis starkt byggda fästningar tjena som förnämsta
stödet för kejsarens makt i norra Tyskland. Han hade bedt kejsaren om hjälp mot
danskarne, och nu hade Havellandet öfvergått i Wallensteins våld, hvars skaror här-
ifrån ryckte fram mot Mecklenburg. I midten af juni kom också Tilly. Att göra
motstånd mot dessa båda koncentriskt framtågande härar var otänkbart; konungen
af Danmark förlade sina fotsoldater som besättning i de fästningar, hvari han ännu
kunde hålla sig kvar, och red med ryttarskvadronerna öfver Rendsburg till Jutland.
Kejsaren hade blifvit herre öfver Nordtyskland.
Om hösten skedde fördelningen af vinterkvarteren genom Tilly och Wallenstein,
hvilken senare under fälttågets lopp nära nog fördubblat sin armé. Rytteriets öfver-
vikt, hvilket man dittills icke känt till, framgick ur behofvet att snabbast möjligt
besätta stora landområden. Inkvarteringar, den grymmaste formen af krigs-
gärder, sträckte sig ända till frankiska och schwabiska kretsarne i Sydtyskland. Först
vid gränsen till det nya bayerska kurfurstendömet gjorde de friedländska trupperna halt.
Det gällde nu för kejsaren att åstadkomma ordning i eganderättsförhållandena i
de egna landen och i riket öfver hufvud. Öfre Österrike måste ändtligen åter blifva
hans, sedan bondeupproret utslocknat. Därtill kräfdes med nödvändighet kur-
furstarnes och de tongifvande riksständernas samtycke på en kurfurste- ell^r deputa-
tionsdag. Vid förhandlingarne i Miihlhausen vinnlade sig de båda protestantiska
medlemmarne af kollegiet, Sachsen och Brandenburg, om den allra största efter-
gifvenhet. De protesterade icke en gång mot kejsarens fordran, att Fredrik V skulle
afstå från kurvärdigheten och den på högra Rhenstranden belägna delen af Pfalz
(Heidelberg); de höllo endast fast vid att denna bestraffning icke skulle gå ut öfver hans
efterkommande. De gingo till och med in på att underskrifva ett yttrande, som i konst-
lade vändningar egentligen ingenting annat innebar än återställandet af de nordtyska
andliga besittningarne - allt detta endast för att blifva kvitt den wallensleinska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
