Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
bundsdag i Heidelberg hade fordrat hvarken mer eller mindre, än att förbundsmed-
lemmarnes områden skulle befrias från hvarje inkvartering af kejserliga trupper.
Svårigheten för kejsaren att hjälpa sina gamla vänner ur deras betryck låg däri, att
man ej visste, på hvad sätt man åter skulle blifva kvitt den stora armé, som man
trodde sig ej längre behöfva. Med penningar var det ej möjligt att åstadkomma.
Summorna för obetald sold voro omöjliga att uppbringa. Dessutom kände Ferdi-
nand, att han genom upplösandet af Wallensteins här skulle råka i händerna på
ligan och att riksstyrelsen skulle öfvergå till ett furste-direktorium med Maximilian
af Bayern i spetsen. Wallenstein uppträdde upprepade gånger öppet mot restitu-
tionsediktet, emedan det föreföll honom omöjligt att bringa den kejserliga politiken
i samklang med detta angrepp på de evangeliska riksständerna. Wallensteins
politik har utmärkts af en sträfvan att underordna trosfrågorna under de poli-
tiska. I sitt böhmiska hertigdöme visade han jesuiterna sin ynnest; som nordtysk
riksfurste trädde han inom skrankorna för de evangeliskes rättigheter. Den religiösa
frågan måste likväl förlora i betydelse, när kurfurstedagen i Regensburg öppnades.
Det program, som ligans furstar där framlade, sysslade framför allt med maktfrågor,
och icke blott med sådana, som anginge Tyska riket, utan kurfurstarnes förhandlingar
rörde sig mera om de stora staternas ställning och deras inflytande på Europas
politik. Denna kurfurstedag var ämnad att blifva en fredskongress. Men den blef
i stället utgångspunkten för nya konflikter af en sådan häftighet, att man på länge
ej bevittnat något liknande i Europa. Vid rikets alla gränser förmärktes antyd-
ningar härtill.
Gustaf Adolf afslöt med Polen, hvilket kejsaren alltför sent och otillräckligt under-
stödt genom en hjälptrupp under Arnims befäl, den 26 september 1629 ett vapen-
stillestånd på sex år, hvarigenom han icke blott förskaffade sig nödvändigt skydd i
ryggen utan äfven betydande fördelar. Arnim, hvars trupper, svårt medtagna genom
svält och farsoter, sammansmält till en tredjedel af sitt antal, lärde med beundran
känna den förträffliga manstukten i den svenske konungens här. Han öfvergaf kej-
sarens tjenst och trädde i Gustaf Adolfs, hvilken han genom sin kännedom af de
tyska maktinnehafvarne kunde vara till allra största gagn.
Ej heller i Nederlanden skuro de kejserliga trupperna några lagrar. General-
staterna, som satt sig i besittning af den viktiga Rhenöfvergången vid Wesel, togo nu
själfva på tysk mark kvarter för sina trupper. Genom deras förmedling kommo
därpå fördrag till stånd, hvarigenom Pfalz-Neuburg och Brandenburg på ytterligare
25 år bekräftade delningen af de julich-cleveska landen. De båda habsburgska
dynastiernas angrepp vid nedre Rhen hade härmed misslyckats. Generalstaterna
trädde som bundsförvanter på Frankrikes sida, i det de genom fördraget af den
17 juni 1630 erhöllo subsidier på sju år örn l million livrés om året mot försäkran,
att de icke skulle inleda några fredsunderhandlingar utan att först hafva underrättat
Frankrike. Gustaf Adolf å sin sida var rustad till krig. Äfven åt honom ställde
Frankrike penningmedel till förfogande, hvarmed han skulle betala de trupper, som
icke tillhörde den svenska hären. Tanken att slå in på den om plundring erinrande
krigföring, som på tysk jord tycktes hafva blifvit stadgadt bruk, var honom dock mot-
bjudande. Angående storleken af den summa, som Frankrike skulle betala, hade
enighet ännu icke uppnåtts, när kurfurstedagen i Regensburg öppnades och när en
af alla tiders skickligaste och mest vidtblickande statsmän begynte knyta det nät,
som skulle göra ett slut på Habsburgarnes hotande öfvervälde i Europa,
Deltagandet i kurfurstedagen i Regensburg var icke så allmänt, som statsmännen
i Wien väntat sig. De protestantiska kurfurstarne i Sachsen och Brandenburg när-
voro icke personligen utan läto representera sig genom ombud. Däraf torde man
kunna sluta, att de uppgivit hoppet att, inom författningsenliga former, genom kolle-
gial rådplägning kunna vinna beaktande af sina önskningar. De katolska furstarne
kände sig härigenom i dess högre grad som situationens herrar och underställde
ofördröjligen utan omsvep kejsaren sina fordringar. Ej heller kurian lade några
hinder i vägen för dem att slå mynt af den maktställning, som de för ögonblicket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
