Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLENSTEINS FALL.
503
egodelar. Han finge gärna behålla hvad han hade, endast han prisgåfve åt de evan-
geliske hvad som de katolska herrarne och generalerna förut ryckt till sig. Under
den nya fördelningen af gods kunde man ju åter göra vackra affärer Kärnpunkten
i deras program var: att för Böhmen år 1618 förklarades som normalår, hvarigenom
Böhmens statsrältsliga ställning, konungavalets frihet samt majestätsbrefvet åter skulle
träda i kraft. Ginge icke huset Habsburg in på dessa medgifvanden, måste Böh-
men blifva själfständigt. Dess krönte konung, pfalzgrefve Fredrik, var icke mer i
lifvet. Han hade i sin tillbakadragenhet dött fjorton dagar efter slaget vid Liitzen.
Kurfursten af Sachsen skulle icke hafva varit obenägen att sätta Wenzelkronan på sitt
hufvud, men han begärde från Sveriges sida garantier därför, hvilka Oxenstierna
vägrade gifva. Nu togo de landsförviste itu med uppgiften att åvägabringa samför-
stånd mellan Oxenstierna och Wallenstein.
Under det att vid Rhen och Donau fientligheterna knappast afbrötos, uppehöll sig
Wallenstein ända in i juni i Böhmen för att göra sin armé ånyo fullt slagfärdig. Säker-
ligen ville han jämväl afvakta, hvad underhandlarne skulle vinna. I maj vistades
Bubna och Raschin hos honom i Gitschin. Här tager nu konflikten sin början. Den
beror icke på förhandlingen i och för sig själf - härtill ansåg sig Wallenstein oför-
hindrad - utan därpå, att Oxenstierna uppställde den fordran, att han först måste
formligen frigöra sig från kejsaren och bryta med riksförfattningen, innan Sverige kunde
öppna underhandlingar med honom. Wallenstein antog ej anbudet att blifva konung
af Böhmen. Säkerligen ej på grund af bristande ärelystnad, men emedan han omöj-
ligt kunde begära af sin armé, att den för ett evangeliskt konungadöme Böhmen
skulle vedervåga sin trohet mot kejsaren. Om härens otillförlitlighet var till och med
Arnim öfvertygad. Oxenstierna berättar härom i ett bref till Bernhard af Weimar
den 12 september.
Emellertid hade Wallenstein i maj ryckt fram till öfre Elbe, vid Königgrätz
förenat sig med Gallas och i juni vändt sig mot Schlesien, där under Thurns befäl
24,000 man, svenskar och sachsare, stodo. Han gjorde sig emellertid ej heller nu
någon brådska med att underkufva fienden, hvilket han när som helst kunnat, utan
öppnade i stället åter underhandlingar med Arnim och Thurn. Om de evangeliska
furstarne läte förmå sig till att närma sig kejsaren, hvilket skulle ske genom Wallen-
stein, då vore svenskarne lamslagna, och utan tvifvel skulle också en fred kunna
komma till stånd, som icke helt och hållet folie dem i smaken. I Wien var man
dock upprörd däröfver, att Wallenstein lät den dyrbara tiden förrinna och gaf
svenskarne fritt spelrum i södra Tyskland, hvaröfver dagligen de häftigaste klagomål
inrapporterades från Maximilians sida till det kejserliga hofvet Äfven de svenska
generalerna hade det synnerligen svårt att uppfylla sina truppers rättmätiga fordringar,
ty de saknade penningar. Stormännen har Oxenstierna förstått att vinna för sig, i
det han tilldelade dem såsom svenska förläningar gods, som kommit i hans ego.
Så hade hertig Bernhard af Weimar, som förde befäl öfver en af de bästa härafdel-
ningarne, i juni 1633 blifvit hertig af Franken. Tanken på en godtgörelse åt de världsliga
riksfurstarne medelst andliga områden, hvarigenom nytt lif skulle ingjutas i riket, har
här för första gången kommit till utförande, ty Bamberg och Wiirzburg och den del
af riksridderskapet, som hörde dit, utgjorde just hertigdömet Franken. Själf bör-
jade kejsaren blifva gammal och kunde icke alltid göra sig gällande gentemot sin son,
som vid de hemliga rådplägningarne visade sig trotsigt befallande. Till följd häraf
inträffade, att befallningar afgingo från Wien till Åldringen, hvilka tvungo denne att
handla i rak strid med Friedländarens föreskrifter. Men det hade just varit ett af
de viktigaste villkoren i aftalet mellan kejsaren och Wallenstein, att ingen, icke ens
kejsaren, finge träda i förbindelse med generalerna annorlunda än genom Wallen-
steins förmedling. Den l augusti infann sig presidenten i hofkrigsrådet grefve Schlick
i Wallensteins högkvarter och emottogs med all den hedersbetygelse, som tillkommer
ett kejserligt sändebud men alls icke som en öfverordnad. Wallenstein gaf honom
alla de förklaringar, som han behöfdé för att kunna inberätta för kejsaren om
armeens tillstånd, och har säkerligen också gjort honom underkunnig därom, att han
stode i begrepp att fortsätta de underhandlingar med sachsarne, som kejsaren själf
uppdragit åt honom. Till den ändan träffades med Arnim och Thurn den 22 augusti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
