Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WESTFALISKA FREDEN. 517
Sverige anslöt sig till dessa fordringar och begärde amnesti jämväl i de österrikiska
landen, så att alla godsindragningar skulle upphäfvas.
Katolikerna och framför allt kejsaren blefvo förtörnade öfver dessa villkor. Hans
representant Trautmannsdorf försökte genom att erbjuda några områden, som visser-
ligen allt sedan hundra år redan voro i Frankrikes ego (Metz, Toul och Verdun),
att omstämma d’Avaux, men bragtes genast till insikt om att man uppfattade detta
på sin höjd som ett skämt. Ej bättre aflopp det för honom i Osnabritek, hvarest
han hoppades träffa öfverenskommelse med svenskarne. Drottning Kristina, som
1648 uppnått en ålder af 23 år och redan 1644 blifvit myndig, begärde framför allt land-
förvärf: Elsass, Sundgau och Breisach,de fyra »skogsstäderna» och Philippsburg. Därmed
skulle till en del äfven Frankrike godtgöras. För att göra Sverige sig bevåget måste
man i möjligaste utsträckning tillmötesgå dess kraf på landförvärf. Detta kunde
ske endast på bekostnad af Brandenburg. Pommern var det delningsobjekt, som
bäggedera, såväl Kristina som hennes forne trolofvade, Fredrik Wilhelm af Branden-
burg, sökte förskaffa sig; den förra som eröfradt land, den senare på grund af be-
seglade fördrag. Den unge kurfursten, som efter sin faders död, den l december
1640, tillträdt regeringen öfver sina långt från hvarandra belägna hertigdömen, gräns-
land, grefskap m. m., som från nedre Rhen sträckte sig ända till Kurisches Haff,
var en annorlunda beskaffad furste än Georg Wilhelm. Hans uppträdande i Osna-
briick ställde den tyska politiken i klar belysning. Här fanns beslutsamhet och
pliktmedvetande - öfverallt annars senilitet, brist på etiska idéer.
Man förvånades ej litet i tyska furstekretsar, när man förnam den fasthet, hvar-
med Fredrik Wilhelm begynte försvara sin goda rätt, ty man hade icke försport
några vidare märkliga drag från hans ungdomstid och ansett honom för skygg och
icke uppriktig, enär han vid sin faders hof, omgifven af fiender, så mycket som möj-
ligt undvikit hvarje intimare umgänge. Äfven för hans undervisning var föga sörjdt,
men hans fyraåriga vistelse i Nederlanden hos sin morbror, prins Fredrik Henrik
af Oranien, har i högre grad satt honom i tillfälle att utbilda sina framstående
anlag för praktisk politik, än om han studerat alla de kompendier, hvarur
politisk visdom lärdes vid tyska universitet. Efter sin hemkomst följde han med
skärpt uppmärksamhet allt, som försiggick omkring honom, så att han, när han
öfvertog regeringen, ej tvekade om de vägar, som han hade att slå in på. Han
lät grefve Adam Schwarzenberg kvarstå i sin värdighet och sina ämbeten,
men han besörjde på egen hand de viktigare angelägenheterna rörande den inre
och yttre politiken. Han förklarade redan i maj 1643 i riksdagen, att han för fre-
dens och rikets välfärds skull ville afstå från en del af Pommern, men skulle med
drottningen af Sverige öfverenskomma om godtgörelse därför. Också han har en
gång tänkt på att i förbund med Braunschweig-Liineburg och Hessen-Kassel bilda
ett »tredje parti», åtminstone i Nordtyskland, men hade icke gått i land med
planen, emedan »den stora landtgrefvinnan» lofvade sig mera af sin förening med
Frankrike, än det alltjämt med misstro sedda Brandenburg förmådde erbjuda. Land-
fördelningen vållade öfver hufvud taget till slut mindre svårigheter än frågan om
religionsfrihet i de österrikiska landen och godtgörelse åt de landsförvisade, hvilkas
återvändande man visserligen ville medgifva men hvilkas skadeståndsprocesser man
dock fruktade. Äfven den pfalziska affären var lätt att ordna, i det man påtänkte
inrättandet af en åttonde kurvärdighet. Stor tidspillan vållade Frankrikes hårdnack-
het beträffande besättandet af Breisach.
Ännu två hela år fortsattes underhandlingarne, utan att något afgörande träffades.
Otaliga afhandlingar offentliggjordes, rikliga mutor hamnade i vederbörandes fickor utan
åtskillnad på nationalitet och trosbekännelse. Maximilian måste hota kejsaren med
att han äfven utan hans samtycke skulle underteckna de fredsartiklar, som redan
åvägabragts i Osnabriick. Först den 14 (24) oktober 1648 inföll den lyckliga dag, då de
båda urkunderna, - de som utväxlades mellan kejsaren och Tyska riket å ena sidan,
Frankrike och Sverige å den andra, - i Mimster, där man till slut sammanträdt,
erhöllo alla sändebudens namnunderskrift.
Aldrig har så mycken tid och möda offrats på åstadkommandet af ett stats-
fördrag som i Osnabriick och Miinster. Resultatet innebär också mer än en freds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
