- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1500-1650 /
530

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

530 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
som han under hela sin lefnad ådagalagt. Enkel i sina vanor, uppgående endast i
sina regeringsärenden och en sträng kyrklighets öfningar, despotisk, hatande hvarje
kroppslig ansträngning och idrott, slöt han sig ute från världsbullret i sitt trånga
arbetsrum. Härifrån, i synnerhet från sin cell i det af honom byggda klostret
Escorial, omfattade han i outtröttligt arbete, hvilket sträckte sig till de minsta detaljer,
världens öden. Härifrån gingo diplomaterna, de talrika och välöfvade härarne, som
i hela Europa tjenade den ensamme härskarens vilja. - Filip var af medellängd,
snarast liten, af spenslig kroppsbyggnad, tidigt oafbrutet sjuklig, framför allt plågad
af gikt, så att han knappt kunde röra sig. Han egde ett regelbundet ansikte, hög
vacker panna, ljus hy, välproportionerad näsa, stora blå ögon. Munnen var dock
stor och ful, vanställd genom en tjock, nedhängande underläpp, hvilket var ett
habsburgskt släktdrag. Håret var ljust, ett arf från hans tyska förfäder. Lång-
samhet, afvisande inbundenhet, högdragen värdighet uttryckte hans höga tanke om
sin kungliga ställning. Endast tvenne vekare drag mildrade skärpan i denna bild: hans
kärlek till konst och den kvinnodyrkan, som trots hans fromhet följde honom ända
till hög ålder.
Sina ministrar behöll han så länge som möjligt, ej på grund af tacksamhet eller
sympati, hvilka känslor voro honom främmande, utan för att vidmakthålla och
stärka sin ofelbarhet. Därför of versåg han med till och med svåra förseelser från deras
sida. Endast när han trodde sig själf kränkt, när han ansåg, att någon af hans
tjenare motarbetade hans afsikter, var beslutet att störta denne oåterkalleligt fattadt.
»Det är icke två fingrars bredd mellan konungens leende och hans knif», sade
man då för tiden i Spanien. De högadliga familjerna förödmjukade han och uteslöt
dem så mycket som möjligt från all andel i statsärendena. Dessa handlades med
stor omständlighet, förbereddes i talrika rådskollegier, öfvervägdes ur olika synpunkter
af konungen och expedierades först sent, ofta alldeles för sent. Hvarje detalj,
ja, geografiska och historiska uppgifter voro föremål för konungens kritik. Margi-
nalerna till alla regeringens skrifvelser fyllas af hans stora, klumpiga, oläsliga
bokstäfver. Under allt detta arbete gick en oändlig tid till spillo. Men det var just,
hvad Filip tyckte om. »Jag och tiden», var den betänksamme härskarens valspråk.
Men var hans beslut en gång fattadt, var det oryggligt, om också förhållandena
under tiden väsentligt förändrat sig. Hans egensinniga seghet har tillfogat hans in-
tressen lika stort afbräck som hans öfvermåttan stora tröghet i fattandet af beslut.
Han tyckte om, att hans ministrar bekämpade hvarandra. På det viset trodde
han sig bäst kunna bevara sin auktoritet och förebygga, att ingen af dem bedrog
honom. I början af hans regering voro hans mest framstående rådgifvare, som för-
öfrigt alltid motsade hvarandra, den milde, försonligt stämde Ruy Gomez, furste af
Eboli, och Fernando af Toledo, hertig af Alba, en ättling af en bland Spaniens för-
nämsta adelssläkter, en stolt, hård natur, men genom sin stora erfarenhet i politiska
och främst militära angelägenheter oumbärlig för konungen, med hvilken samma
religiöst-nalionella fanatism förband honom.
Och likväl var Filip icke någon god katolik efter vare sig medeltidskyrkans
eller den dåtida kyrkans uppfattning. Ty han ville icke vara hennes lydige son
utan hennes skyddsherre och världsliga öfverhufvud och öfva ett bestämmande in-
flytande på hennes politik och till och med på hennes dogmatiska utveckling. Å andra
sidan förstod han att på så sätt lösa det spanska prästerskapet från Rom och genom
besättandet af alla inbringande kyrkliga beställningar liksom äfven genom sträng
kontroll från statsmyndigheternas sida i sådan omfattning knyta den till kronan,
att prästerna därefter endast genom trons, men icke genom organisationens och
disciplinens band förbundos med den heliga stolen, hvadan det betraktade konungen
som sin öfverhet. Staten har i nyare tid aldrig mera förmått att vinna så omfattande
rättigheter och en sådan befogenhet öfver det katolska prästerskapet. Men påfve-
dömet, hvilket Filip ansåg för den katolska religionens sak mindre viktigt än Spaniens
mäktige konung, skulle med full hängifvenhet befordra hans kyrkliga och politiska
planer. Man kan hos honom och hans närmaste efterträdare omöjligt skilja mellan
hvad som är en maktfråga och hvad som är trosnit. Båda stodo i allra närmaste
samband med hvarandra. Katolicismen var för dem en personlig och nationell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:47 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/4/0560.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free