Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
Elisabeths tronbestigning (16 november 1558) försiggick utan alla svårigheter. Den
förskjutna, som kastats i fängelse och hotats med döden, såg sig plötsligt upphöjd till
drottning. Ty protestanterna hälsade henne med glädje som en af de sina, som
Anna Boleyns dotter, en evangeliets martyr, och katolikerna förmåddes genom in-
flytande från Spanien att hylla henne. Hade icke Elisabeth blifvit drottning, skulle
ju Englands krona hafva tillfallit Maria Stuart, Skottlands drottning och dauphine af
Frankrike: hela Västeuropa skulle under fransk ledning hafva stått enigt mot Spanien.
I grund och botten egde Elisabeth egentligen ingen konfessionell öfverlygelse.
Hennes utpräglade sinne för makt och ordning, den katolska gudstjenstens vackra,
stämningsfulla former och den fast sammanfogade, enhetliga hierarkien förledde henne
till att närma sig den gamla kyrkan. Calvinismens demokratiska anda verkade
frånstötande på henne. Men att underkasta sig Rom och dess präster, uppgifva sin
nationella oafhängighet och upprifva sin faders reformer - det ville hon ej gå in på.
Rom å sin sida hade ju för öfrigt så bestämdt tagit parti mot hennes moder och
henne själf, att hon ej på några villkor kunde ansluta sig till påfven. Lika obestämd
var stämningen hos hennes folk. Adeln, de högre ämbetsmännen, domarne voro till
öfvervägande del katoliker; för öfrigt likaledes hufvudmassan af folket, af gammal
vana. Men Marias förföljelser hade gjort Rom misstänkt, och allt, som var ungt,
dådkraftigt och ifrigt patriotiskt i England, arbetade för reformationen.
Det motsvarade fördenskull lika väl det allmänna politiska läget och Elisabeths
egen stämning som hennes smak för krokiga smygvägar, när hon i början tveksamt
och försiktigt uppträdde på det politiska och religiösa området. Filips giftermåls-
anbud visade hon i all vänskap tillbaka, men inlät sig i underhandlingar angående
äktenskap med en österrikisk ärkehertig - hon har ju alltid behandlat bortlofvandet
af sin hand som ett viktigt och gagneligt moment i sin politik. I själfva verket hade
hon icke för afsikt att förmäla sig, ty hon befarade att i en blifvande make sam-
tidigt få en härskare och ville ensam förblifva i besittning af makten. Hon smick-
rade endast Habsburgarne för att i bprjan af sin regering förblifva oantastad från
Spaniens sida.
l religiöst afseende återställde hon snart i samklang med det nyinkallade parla-
mentet den anglikanska kyrkans oafhängighet ifrån Rom och den kungliga supre-
matien öfver kyrkan. Men hon gick sedan längre, i det hon återinförde sin broder
Edvard VI:s »allmänna bönbok», visserligen i en bearbetning, som samvetsgrant ut-
plånade hvarje spår af fientlighet mot katolicismen och omgestaltade nattvardsläran
i anslutning till uppfattningen af Kristi verkliga närvaro i den heliga handlingen.
Denna bok tvang hon under hot med stränga straff samtliga präster i riket att
antaga. Men därmed framkallade hon det katolska prästerskapets motstånd. Af
fjorton biskopar vägrade tretton att aflägga ed på den kyrkliga suprematien och
måste därför gå i fängelse. Två hundra andra präster valde att mista sin ställning
hellre än att förneka sin öfvertygelse. För öfrigt kom det tills vidare ej till några
religiösa förföljelser, hvilka öfver hufvud taget voro drottningen motbjudande. Tills
vidare fick hvarje lekman tro, hvad han ville. Om också firandet af katolsk guds-
tjenst under hot med böter förbjöds, så tillämpades likväl knappast denna straffbe-
stämmelse. I norra och västra grefskapen, där den alltid konservativa åkerbrukande
befolkningen och de stora godsegarnes inflytande öfvervägde, på Irland och i Wales
uppehöllos öppet de gamla religionsbruken, utan att Elisabeth skulle hafva vågat att
med stränghet inskrida däremot. Till och med vid universiteten, dessa bålverk för
statsreligionen, fördrog man promotion af katoliker.
Mycket hårdare betedde sig drottningen mot de ifriga rena calvinisterna, »purita-
nerna», som hon fruktade och hatade. På grund af sympatier för deras läror
suspenderades Englands primas, ärkebiskop Grindal af Canterbury, från sitt ämbete
och hölls i fängsligt förvar i sitt eget palats. Andra präster och professorer med
samma åskådning afsattes likaledes. När puritanerna i enlighet med sin offensiva
riktning alltför häftigt och högljudt angrepo den anglikanska kyrkans institutioner,
dömdes de till skampålen, måhända också till att mista öronen eller ena handen. En
farlig motsats till och en fruktansvärd fiendskap mot konungadömet i dess dubbla
religiöst-politiska karaktär utvecklade sig ur dessa förhållanden. Men det kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
