Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE RELIGIÖSA INBÖRDESKRIGEN I FRANKRIKE. 577
jelser af protestanterna. Kanslern L’Hospital, som rådde till besinning, afskedades.
I korthet, det föreföll, som om Katarina af Medici ville bereda reformationen i Frank-
rike samma öde
Ludvig af Condé
Den nominel
ste öfvertygelse,
som Alba i Nederlanden.
Då grepo hugenotterna stridsglada åter till vapen. England och de tyska refor-
merte kommo de:m till hjälp. I trots häraf ledo de den 13 mars 1569 vid Jarnac genom
konungens broder, Henrik af Anjou, ett så mycket mera smärtsamt nederlag, som
endast 39 år gammal, härunder stupade,
a ledningen öfver de franska protestanterna tillföll sedan Condés
brorsson, den sextonårige Henrik af Navarra, en lefnadsglad, föga bildad, förvägen
och därjämte siirdeles förslagen prins. Den verklige ledaren blef till en början
amiral de Coligny, en rättskaffens, orubbligt fast karaktär, genomträngd af innerliga-
ingen stor fältherre, men en utmärkt organisatör och en af dessa
naturer, hvilka först under olyckans tid utveckla hela kraften och stålspänstigheten
i sitt väsen. Med tillhjälp af det evangeliska Tyskland förmådde han till slut så
hårdt ansätta hofvet, att detta måste bekväma sig till den snöpliga freden i St.
Germain en Laye, hvilken beviljade protestanterna nästan oinskränkt religionsfrihet
och dessutom inrymde åt dem de fyra starka fästningarne La Rochelle, Montauban,
Cognac och La Charité såsom säkerhetsplatser, hvilka de fingo besätta med egna
garnisoner (den 8 augusti 1570).
Hugenotterna tillkommer den förtjensten att allra först hafva brutit motreformatio-
nens anstormande och förskaffat sina nederländska trosbröder en uppmuntran.
Därförutan skulle geuserna aldrig hafva rest sig.
Konung Karl IX tog nu själf regeringstömmarne i sin hand. Retad till följd af den
ledarställning, som Filip II under de sista åren intagit gentemot honom och hvilken
han tillskref de religiösa inbördeskrigens hela olycka, slog han beslutsamt in på en
antispansk politik, liksom en gång hans farfar, Frans I. Han understödde ifrigt
geuserna och förband sig med England och de tyska protestanterna. Men antispansk
betydde på den tiden detsamma som antikatolsk. Sålunda tillkallade Karl i september
1571 Kaspar de Coligny och gjorde honom till sin förtrognaste och mest inflytelse-
rike rådgifvare.
Han fick emellertid erfara, att han i och med gynnandet af hugenotterna hand-
lade stick i stäf mot de önskningar, som det stora flertalet af hans folk hyste.
Så länge reformationen endast obestämdt framträdt som en kyrkoförbättring, hade
sympatier öfverallt mött den. Nu, när den tedde sig som ett bestämdt, skarpt formu-
leradt, afskildt kyrkligt och politiskt parti, hade den väckt sin motsats till lif,
hvilken reste sig till en allt mer förbittrad kamp på lif och död Åtta års strider
hade uppretat sinnena mot protestanterna, hvilka af den stora massan lidelsefulla,
lättrörda invånare i de stora städerna ansågos vara Guds och Frankrikes värsta
och fördärfligaste fiender. Från predikstolen upphetsades de till att utrota dem.
Mord och plundringar inträffade flerstädes, och endast stränga kungliga befallningar
kunde förebygga större olyckor.
Så mycket mera sökte Coligny inrikta det franska folkets lidelse och dådkraft
på yttre företag, naturligtvis mot katolicismens bålverk, Spanien. Karl IX, lika
orolig och lättretlig som svag till kropp och själ, drömde om att såsom sina för-
fäder draga ut till kamp mot Habsburgarne. I det han trolofvade sin syster Margareta
med den unge konungen af Navarra, uppgjorde han planen att återeröfra detta
konungarike - Navarra -, som spanjorerna frånröfvat denne.
Men då mötte Coligny en farlig fiende. Katarina af Medici vann den öfvertygelsen,
att, om man sloge in på den antikatolska politikens väg, det franska konungadömet
icke vore i stånd att bestå i kampen med på en gång det mäktiga Spanien och
flertalet af sina egna undersåtar. Redan fördenskull råkade hon i oenighet med Coligny.
För öfrigt befarade hon att genom Coligny, som uppträdde allt mera skarpt och
hotfullt mot henne, utestängas från hvarje inflytande öfver sin son. Därför öfvergick
hon till det stridbara katolska partiet, hvars ledare voro konungens yngre broder
Henrik af Anjou och marskalken de Tavannes. I själfva verket hade hon nio tionde-
delar af det franska folket bakom sig.
I denna konflikt var utgången på förhand gifven, med kännedom om Karl IX:s
Världshistoria IV. 73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
