Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
Ännu mera glänsande utsikter än i Nederlanden öppnade sig för Filip II i just
det land, som hittills kraftigast motarbetat Habsburgarnes världsherravälde, nämligen
Frankrike.
Här hade Henrik III:s dåliga styrelse hos alla klasser och partier bland folket väckt
ett med förakt blandadt hat. Detta var så mycket farligare, som under de tre sista
årtiondenas virrvarr en ny feodaladel utbildat sig i Frankrike, de högre ämbets-
männens, provinsguvernörernas och fästningskommendanternas, hvilka betraktade alla
sina värdigheter och poster såsom personliga besittningar, som kunde gå i arf och
finge afyttras. Denna nya ämbetsadel, som trotsade kronan, fann bistånd hos det
högre katolska prästerskapet, hvilket fordrade upphäfvandet af hugenotternas fri-och
rättigheter, uttryckligt erkännande af tridentinska mötets beslut jämte återgifvande af
valfriheten åt biskops- och klosterkapitlen. Detta delvis feodala, delvis klerikala
katolska parti, äfven förstärkt med ett kommunalt demokratiskt element, bestående
af invånarne i de stora städerna, fann öppet och förstulet understöd från Spanien,
hvilket genom detta parti sökte göra sig till herre öfver Frankrike och ställa detta
land i beroende af dess världsbehärskande inflytande. Filips bundsförvanter voro
ligans ledare, Guiserna.
Den länge hotande krisen kom till utbrott, när, till följd däraf, att den barnlöse
Henrik IH:s yngste broder, hertigen af Anjou, den 10 juni 1584 dog, den manliga
liniens af huset Valois utdöende var förestående och kronans of ver flytt an d e till den
kätterske Henriks af Navarra - af huset Bourbon - hufvud därmed var lagligen
grundadt. Till och med de moderata katolikerna funno det olidligt att på den allra
kristligaste tronen se en hugenott. De mera ifrige och dådkraftige voro beslutna att
med vapen i hand förhindra något dylikt.
Filip II grep begärligt tillfället att ställa sig i spetsen för den katolska rörelsen i
Frankrike och, om möjligt, där uppsätta en konung, som stode i beroende af honom.
Han slöt i januari 1585 ett förbund med Guiserna. Deras mening var, att icke Henrik
af Navarra utan hans katolske farbroder, den gamle, klenmodige kardinalen af Bour-
bon, blott och bart en marionett i de allierades händer, efter Henrik III:s död skulle
bestiga tronen. Protestantismen skulle utrotas i Frankrike och Nederlanden. För
den hjälp, som Spanien lemnade ligan, skulle det erhålla Cambrai i norr och det
franska Navarra i söder. Man märker, hur klokt Filip förstod förena sin katolska
nitälskan och sin egen fördel och hur föga Guiserna, dessa lothringare, bekymrade
sig om Frankrike. De lofvade ju också hertigen af Savoyen för hans hjälp Lyon
jämte ett större område vid Rhöne. Ötverallt reste sig därpå högadeln, parlamenten,
städerna, prästerskapet för ligan och kardinalen af Bourbon (april 1585). Henrik III
underkastade sig bäfvande. I det den 7 juli 1585 utgifna ediktet i Nemours erkände
han ligans militära organisation och förvisade ur riket alla reformerte vid straff
af förlust af lif och egendom.
Naturligtvis grepo protestanterna till vapen mot ett dylikt förtryck, och de
funno ånyo hjälp hos alla moderata och rojalistiskt sinnade katoliker, »politikerna»,
under ledning af marskalken Henrik af Montmorency, den oinskränkte härskaren
öfver den stora provinsen Languedoc. Hvad hjälpte det, att påfve Sixtus V bann-
lyste »de båda orättmätiga och afskyvärda telningarne af det högvälborna huset
Bourbon», Henrik af Navarra och Henrik af Condé? Detta Roms öfvermodiga steg
verkade blott så mycket mera förstämmande på vida kretsar.
Kampen, som i enlighet med sin natur var en världsstrid mellan tvenne väldiga
principer, som söndrade hela Västerlandet, omfattade äfven i själfva verket hela
Europa. England, Tyskland och Schweiz’ reformerte kommo sina franska trosfränder
till hjälp. Filip å sin sida var ännu ej nöjd med eröfringen af Portugal och dess
vidsträckta kolonier samt det politiska underkufvandet af Frankrike, utan inriktade
sina planer äfven på intagandet af de britiska öarne. De skulle hafva utgjort slut-
stenen i hans världsherravälde. Därtill skulle hans nederländska armé användas,
hvilken under tiden vunnit glänsande framgångar.
Sedan Oraniern, hvilken ensamt förmått sammanhålla de upproriska provinserna,
ryckts bort, hade Alexander af Parma intagit städerna Dendermonde och Gent och
slutligen efter en belägring, som räckte mer än ett år och ådrog sig hela Europas upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
