Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
Azorerna, att först fullborda eröfringen af Nederlanden, hvilken var på god väg
att afslutas, eller åtminstone intagandet af de holländska kuststäderna. Konungen
fasthöll vid sin plan mot England, hvars utförande han bedref med största ifver och
hvaraf han förväntade sig förvärfvandet af världsherraväldet åt Spanien och den
katolska kyrkan. Frankrike och Italien voro ju redan underkastade spanskt in-
flytande, påfven Sixtus V, som förut varit så oafhängigt sinnad, lemnade ansenliga
bidrag till den engelska expeditionen, och äfven i Tyskland höjde sig motreforma-
tionen, gynnad af det habsburgska kejsardömet, allt mäktigare. Ännu ett schack-
drag, och ringen var sluten. För en dylik expedition hade samlats en stolt flotta
om 130 stora krigsskepp med 2,000 frivilliga, 20,000 soldater och 10,000 matroser.
Vid Flanderns kust skulle denna »armada» ytterligare tillökas genom transportfartyg
med Farneses 30,000 veteraner ombord. Hur skulle det lilla England hafva kunnat
motstå en dylik makt?
Emellertid förberedde ligan äfven i Frankrike det stora afgörandet. De sexton
stadskvartermästarne i Paris mönstrade i hemlighet 20,000 beväpnade borgare, hvilka
fördelades i fem regementen. I förlitande på denna styrka höll Henrik af Guise
mot konungens uttryckliga förbud den 9 maj 1588 sitt intåg i Paris, hvarest han
mottogs med ändlöst jubel. Han uppsökte dristigt konungen i Louvren - den
stackars konungen vågade icke bestraffa denna skymf. Han inkallade 4,000 schweizare
till staden. Men på den s. k. »barrikaddagen» (den 12 maj) sågo sig dessa inneslutna
af hela befolkningen och från tak, fönster och barrikader öfverösta med kulor och
stenar; de kastade bort vapnen och badö om nåd. Nu var det Henriks af Guise
tur att taga konungen till fånga och på så sätt oskadliggöra honom. Men äfven han
saknade mod att djärft gripa in, och därmed fick Henrik III tid att fly från Paris
och rädda sin oafhängighet, måhända sin krona. »Då bölden icke brustit så, som
man väntade», skref Mendoza till sin härskare, »har ställningen blifvit så betänklig,
att det blir svårt att leda allt till en god utgång». Men för ögonblicket tycktes icke
en dylik pessimism vara på sin plats. Den fege Henrik III underkastade sig i
»unionsfördraget i Rouen» (den 15 juli 1588) helt och hållet ligan, till hvilken han afträdde
de viktigaste fästningarne i norra och mellersta Frankrike och hvilken han lofvade
utrota kättarne. Kardinalen af Bourbon blef erkänd som tronföljare, och Henrik af Guise
utnämndes till högste befälhafvare öfver samtliga kungliga trupper. Det var en
regeringsnedläggelse af konungen till förmån för hans farligaste motståndare.
Och nu afseglade den 22 juli 1588 »den oöfvervinneliga armadan» mot Englands
kuster, hvilka den hotade med fördärf och undergång. De spanske statsmännen hoppa-
des på en lika snabb som säker framgång för det engelska företaget. Sedan var
världsherraväldet färdigt.
Först sent hade engelsmännen kommit till insikt om den fara, som hotade dem.
Men när detta inträffade, togo de med feberaktig hast itu med att rusta. Milis-
trupperna uppbådades, flottans fartyg, som med största skyndsamhet bevarades af
städer och privatpersoner, bragtes upp till ett antal af 197. Flertalet af dessa skepp
var af obetydlig storlek, men mycket tyngre bevarade än de spanska och med större
besättningar. De engelska matroserna voro den tidens bästa, modigaste och skick-
ligaste sjömän, hvilka gjort sina lärospån på kaparskepp och kommenderades af
landets mest framstående sjöhjältar: Drake, Hawkins, Forbisher under storamiral
Lord Howards öfverbefäl. Filip däremot hade, trots hans afböjande, påtvungit en
för uppdraget inkompetent hofman, hertigen af Medina-Sidonia, kommandot öfver
den spanska flottan.
Kampen visade sig inom kort vara ojämn. Engelsmännen förstodo att segla om
spanjorerna, angrepo därpå - icke i nära strid, hvilken spanjorerna, som hade
större antal soldater, uppsökte - med sin öfverlägsna kanoneld enskilda spanska
fartyg, hvilka de öfriga, som lågo under vinden, icke kunde bringa någon hjälp,
och förstörde några af de största. På sådant sätt försvagad, nådde Medina-Sidonias
flotta Calais. När Drake här sände några brännare mot den spanska flottan,
råkade den okunnige kastilianske amiralen i sådant bryderi, att han gaf order om
att afskära ankartrossarne och lät fartygen styra ut på öppna hafvet. Här anföllos
de den 8 augusti vid Gravelingen af engelsmännen. Deras halfmånformiga uppställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
