Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUARTAR OCH BOURBONER. 613
kolonisation, som under loppet af 300 år skulle omspänna hela världen, sin början.
Äfven Henrik IV lät sitt land taga del i denna transatlantiska täflan. Han upprättade
likaledes ett ostindiskt handelskompani. Genom den nitiske och oförskräckte Champlain
grundlade han i Kanada staden Quebec, som fick ett särdeles gynnsamt läge.
Och liksom Henrik gjorde början till Frankrikes kolonisation, så lade han
äfven grunden till dess militärmakt. Han är först och främst den egentlige skaparen
af det nationella infanteriet, som efterträdde de schweiziska och tyska legoknektarna
till fots, hvilka hans föregångare stödt sig på. Soldater, hvilkas naturliga mod stärktes
genom noggrann öfning och god förplägnad, väl utbildade officerare, en duglig in-
geniörskår och ett starkt och utmärkt skött artilleri utgjorde tillsammans elemen-
terna till en första rangens armé.
Mindre framgång hade konungen på ett område, inom hvilket han visserligen för-
mådde gifva endast eggelse men icke själf åstadkomma något, nämligen konstens.
Han byggde väl, framför allt i Paris, men den franska renässansarkitekturen hade
redan under Henrik II nått sin höjdpunkt. Vid den tiden hade Philibert de 1’Orme
glänst; det var han, som uttänkte den präktiga och storartade planen till Katarinas af
Medici palats Tuilerierna. Sedan den tiden gick byggnadskonsten med snabba steg till-
baka, sökande i det kolossala, kraftiga och oerhörda ersättning för verkligt fruktbara
och konstnärliga idéer, hvilka den småningom förlorat. Också skulpturen och må-
leriet hade icke bättre öde. Till hugenottkrigens liffulla tid hörde ännu den geniale
Bernhard Palissy (f. 1510), hvilken som fattig krukmakare efter outsägliga an-
strängningar och umbäranden återupptäckte hemligheten med emaljering i flere färger
af lerkärl och hvilken därefter på vetenskapen tillämpade experiment och naturiakt-
tagelse i stället för teoretiska deduktioner. Palissy, som samtidigt var framstående
konstnär och forskare, har lagt grunden till geologien. Redan Germain Pilon, de
sista regenternas af huset Valois bildhuggare, utmärkes dock, trots allt sitt mäster-
skap i framställning, mycken finhet och själfull uppfattning, af ett frånstötande drag
af tillgjordhet och sträfvan efter öfverraskande, ytligt bländande effekt. I synnerhet
hos hans efterföljare inom de bildande konsternas område förmärkes tydligt öfvergången
till barocken: stilen blir maniererad, svulstig, med sina onaturligt svällande och
bukiga former ensidigt inriktad på målerisk verkan. Detta drag framträder till och
med i måleriet, inom hvilket endast Martin Freminet förblef traditionerna från
Michelangelo trogen.
Så i ondt som godt lades under Henrik IV grunden till allt, som inom kort skulle
blifva kännetecknade på Frankrikes glansperiod,
De lärda studierna främjades likaledes nitiskt af konungen. College de France,
som alldeles råkat i förfall, återupprättades och förseddes med tjugu väl understödda
lärostolar. Likaledes nyskapades kungliga biblioteket. De franska filologerna Joseph
Scaliger, Mercier des Bordes och Casaubon blefvo de främsta i Europa. Bland det
stora antalet af historieskrifvare glänste framför allt den orolige, ursinnigt djärfve
och likväl trohjärtade hugenottkrigaren Theodor Agrippa d’Aubigné, hvars under
titeln Historie unwerselle utgifna uppteckningar af märkliga tilldragelser kännetecknas
af ett kraftigt, karakteristiskt, vältaligt, om också käckt och dristigt språk, och
hans motbild, parlamentsrådet, den lärde, upplyste, tolerante Jakob August de Thou
med sina opartiskt hållna, sanningskära, på ett sorgfälligt siktadt autentiskt material
hvilande »berättelser». De Thou var, liksom Henrik IV själf, lärjunge till Michel
de Montaigne (1533-1592), hvars Essays med djup kännedom af människohjärtat,
själfull frimodighet och älskvärd smidighet belysa alla mänskliga förhållanden från
en nyckfull skepticisms synpunkter. Montaigne är grundläggaren af den skola af
i religiöst hänseende indifferenta politiker och skriftställare, som uppstod som en
naturlig reaktion mot de religiösa inbördeskrigens skräck och fasor och hvilken vann
allt flera anhängare, förelöpare till de skeptiska »filosoferna» under 1700-talet.
Också inom skaldekonstens område har Henrik IV:s epok inslagit den rikt-
ning, inom hvars gränser den franska litteraturen under hela 1600-talet rörde
sig. Den nya skola, som med Francois de Malherbe tager sin början, besegrar de
skriftställare, hvilka, liksom den snillrike, skarpe satirikern Mathurin Régnier, gingo
i Marots, Rabelais’ och Ronsards fotspår. I stället för 1500-talets grofva, käcka, ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
