Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620 M. PHILIPPSON, MOTREFORMAT1ONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
Italien nu förvandlades till den mest efterblifna och olyckligaste af alla nationer.
Ett förskräckligt exempel, som ej är mindre slående än det Spanien erbjuder, på den
förintande verkan af andlig despotism! I politiskt afseende stod största delen af
halfön omedelbart under spanskt herravälde. Endast fyra stater egde ännu själfständig
betydelse: Savoyen-Piemont, Rom, Toskana och Venedig.
Den heliga stolen hade mist så godt som allt inflytande på världspolitiken, men
dess andliga makt hade betydligt ökats under inflytandet från den kyrkliga pånytt-
födelse, som reformationens motrörelse fram tvungit. Denna makt användes nästan
uteslutande till bekämpande af kättarne, icke mindre under den personligen milde
Pius IV (1559-1566) än under hans fanatiske föregångare Paul IV. Så nedhöggos i
tusental på den förres anstiftande i Kalabrien lika väl som i Piemont de fredligt sinnade
valdenserna och infördes med våld inkvisitionen bland lombarderna. Än värre rasade
Pius V, Michele Ghislieri (1566-1572), en outtröttligt nitisk fanatiker, hård mot sig
själf som mot andra. Han bar ständigt tagelskjorta närmast kroppen, drack vatten
med endast några droppar vin i, åt litet, men bad så mycket mer. Man såg vid den
tiden i Rom, Neapel, öfverallt förnäma adelsmän afrättas, biskopar och präster afföras
till fängelse på lifstid. Så halshöggs i Rom den apostoliske protonotarien Peter
Carnesechi, en gång förtrolig vän med påfven Clemens VII; efteråt brändes hans
döda kropp. Så stryptes och brändes Aonio Paleario, en af de vältaligaste och
berömdaste latinarne i dåtidens Italien, en 70 års gubbe. Religiösa försyndelser, som
begåtts för tjugu år sedan, framletades nu åter och bestraffades. Pius IV:s efterträdare,
Gregorius XIII, personligen fullkomligt obetydlig, har knutit sitt namn till reforme-
randet af den julianska kalendern. Den 24 februari 1584 utfärdades en bulla, som
påbjöd, att man följande oktober månad skulle utstryka tio dagar och för framtiden
hvart fjärde sekel utelemna tre skottdagar för att sålunda bringa kalenderåret i
öfverensstämmelse med solåret. Till en början antogo endast de katolska folken den
förbättrade tideräkningen. De protestantiska framhärdade i dåraktigt trots och antogo
den först långt senare; i England och Sverige t. ex. infördes den gregorianska kalen-
dern först på 1750-talet. De grekiskt-ortodoxa bekännarne hafva, som bekant, den
julianska ännu i behåll.
En väldig personlighet framträdde längre fram med Sixtus V, Felice Perretti
(1585-90), som från en låg borgerlig ställning svingat sig upp till påfvemakten. Med
järnhård energi och skoningslös stränghet befriade han Kyrkostaten från banditväsen-
dets förskräckliga gissel. Men han prydde också Rom med talrika byggnader. Oupp-
hörligt var han betänkt på att samla penningar, - han lyckades skrapa ihop ända till 5
millioner guldtaler. Ty endast på detta sätt trodde han sig kunna vinna makt. Tillika
sörjde han för industrien, byggde gator och broar och gjorde Ancona till en betydande
sjöstad. Han gick alldeles upp i föreställningen om påfvedömets oinskränkta makt,
icke bara öfver kyrkan, utan också i världsliga angelägenheter. Sådana idéer förkun-
nades med lärdom, värdighet och kraft af kardinal Bellarminus i hans berömda bok,
>Om den romerske pontifex», och af kardinal Raronius i hans »Kyrkliga annaler». På
de stora europeiska förhållandena har emellertid, när allt kommer omkring, Sixtus
öfvat så godt som ingen själfständig verkan. Trots skatten i San Angelo voro påf-
varne icke längre i stånd därtill.
Redan Sixtus V:s närmaste efterträdare egde ringa betydelse. Den kraftigaste af
dem var Paul V, Camillo Borghese (1605-1621). Utbildad i den kanoniska rätten
och uppfylld af öfversvinnliga tankar om pontifikatets maktfullkomlighet, ville han
göra denna gällande äfven gentemot de världsliga myndigheterna. Han gjorde först
ett försök med Venedig, den svaga staten, som nödgats afstå Cypern till sultanen 1573
och alltsedan fullföljde en ängslig fredspolitik. Denna stat tänkte påfven i en hand-
vändning blifva herre öfver. Men senaten satte sig kraftigt till motvärn mot Paul V:s
otillbörliga anspråk. När påfven belade republiken med interdikt, beaktades på
senatens oryggliga befallning detta påbud alls icke af prästerskapet, med undantag
af några ordnar, först och främst jesuiterna, hvilka på grund häraf fördrefvos från
republikens område. Under ledning af den upplyste och lärde serviterprovincialen Paolo
Sarpi hotade lagunstaden att till och med öfvergå till protestantismen. Henrik IV
erbjöd sin bemedling, och så kom i april 1607 freden till stånd, hvilken, i skonsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
