Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beatus Gerardus Douw fec.
Den väg, som Henrik IV af Frankrike i såväl yttre som inre politiskt afseende
slagit in på, motsvarade i så hög grad hans ställnings kraf och önskningarne och
behofven hos hans folk, att den slutligen ånyo beträddes af hans efterföljare. Så-
tillvida måste man utan tvifvel gifva de historieskrifvare rätt, som också i detta fall
påvisa, af hur föga beståndande vikt till och med de skenbart mest omhvälfvande
isolerade fakta äro, när de stå i motsats till den stora och i viss mån nödvändiga
utvecklingen, den allmänna eller den nationella, och hur starkt denna allmänna ut-
veckling med sina kraf och konsekvenser ständigt åter bryter fram. Men för ögon-
blicket betydde konungens mord ställningens totala förändring.
Maria af Medici, änkedrottningen, hvilken öfvertog förmyndarregeringen för sin
nioårige son Ludvig XIII, fann sig ställd inför den för henne, som var en främling,
dubbelt svåra uppgiften att öfvertaga statens ledning vid en tid, då ett stort krig
hotade att utbryta, då medlemmar af det kungliga huset visade henne uppenbar illvilja
och höga ämbetsmän och dignitärer ännu närde vissa ärftlighets- och oafhängighets-
ideer, hvilka blott tills vidare undertryckts. Regentinnan egde ingen ovanlig begåf-
ning, men ett godt och träffsäkert omdöme och grundlig bildning. Hon fattade riktigt
den tanken i sikte, att det framför allt vore hennes plikt att åt sin son bevara hela
den kungliga suveräniteten, och insåg, att hon till den ändan, med hänsyn tagen till
de franska stormännens egenmäktighet, måste undvika hvarje yttre förveckling. Så
vinnlade hon sig om att försona sig med Spanien, hvartill hon för öfrigt kände sig
manad till följd af sina fromt katolska tänkesätt. Farligare var hennes blinda
förkärlek för två florentiner, hvilka voro de enda bland alla främlingarne vid
hofvet i Paris, som visat henne tillgifvenhet, hennes kammarfru Leonora Galigai
och patriciern Concino Concini. På samma gång som hon förmälde denne med
Leonora, upphöjde hon honom, som saknade hvarje spår till förtjenst och aldrig
varit med om ett krig, till marskalk och till markis d’Ancre. Gunstlingen var all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
