Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLENS SISTA KONUNGAR. OV)
andra — polska garnisoner förlades i landet, kosackprivilegierna upphäfdes; ett lif
som i paradiset vinkade adeln. Denna energiska vilja att bortse från all utåt riktad
verksamhet var dock ej i den ärelystne konungens smak. Venedig, mot hvars välde på
hafvet Turkiet beredde sig att rikta en dödsstöt, närmade sig honom med lockande
förslag om förbund och subsidier; ett tillfälle erbjöd sig honom att ändtligen kunna göra
slut på det tatariska röfvarnästet på Krim. Han värfvade själf soldater, rustade och drog
till och med i hemlighet öfver på sin sida kosackerna. Deras höfdingar — särskildt
Bogdan Chmielnicki — infunno sig i Warschau och fingo löfte om kosackhärens
återupprättande. De skulle blott efter hans faders berömda recept bryta lös mot Turkiet och
därmed göra kriget oundvikligt. Men senatorerna blefvo oroliga öfver konungens
rustningar och upphetsade den allmänna opinionen. Enväldets spöke frambesvors.
Riksdagen 1646 förödmjukade konungen djupt, tvang honom att upplösa sina legotrupper
och afgifva den högtidliga försäkran, att han aldrig utan riksdagens medgifvande
skulle företaga något. Blott hänsynen till den presumtive efterträdaren, hans son, lät
honom smälta förödmjukelsen, men redan 1647 dog denne helt ung —det var hans
ende —, och 1648 följde Wladyslaw honom i grafven. Hans död lösgjorde den storm,
som skulle sopa bort Polens makt och inflytande.
Det hade varit lätt att upphetsa kosackerna. Nu reste sig de undertryckte med
elementär styrka. Hundratusenden, hela Ukrainas bondebefolkning, grepo till vapen
och funno en företagsam och populär anförare i Bogdan Chmielnicki, en man af,
som det sades, adlig börd och polsk nationalitet. Han förenade sig med tatarerna,
han skydde icke att göra dödsfienden, turkarne, anbud om underkastelse, han drefs af
personlig hämndlystnad och äregirighet — han mottog af sultanen titeln »hertig af
Ryssland» —, tills han ej längre var herre öfver rörelsen. Han var oförskämd och
krypande, trolös och Tankfull, en rå drinkare; men på samma gång var han en
ukrainsk Machiavelli, och därigenom skiljer han sig från sina ryska gelikar — Stenka
Razin, Pugatjev och andra. Han var som skapad för de anarkiska, oroliga massorna,
som afgudade honom och förbannade honom, hvilkas anförare han blef, men hvilka
han utan förbarmande prisgaf åt tatarerna, som redan under de första månaderna
bortförde till Krim 200,000 människor — priset for deras bundsförvantskap. Med
ett slag var i Ukraina det långvariga, polska kulturarbetet tillintetgjordt: adel, jesuiter,
judar utrotades med lika raseri, hund och människa hängdes i samma galge.
Rörelsen draperade sig i en nationell och framför allt konfessionell mantel.
Motsatsen mellan polackar och ryssar och framför allt den s. k. förföljelsen mot den
ortodoxa tron blefvo slagord för den dåraktiga mängden, som var öfvertygad om
att den, som föll för tron, samma dag skulle ingå i paradiset, och som helt naivt
höll Chmielnicki för en troshjälte, en ny Gideon. Men allra minst under
Wladyslaw kunde det vara tal om att ortodoxien förföljts — han umgicks ju med
vidtgående planer att trygga dess ställning. Det var blott de jesuitiska Sträfvandena
till union med Rom, som hämnade sig; unionen hade inga mer fanatiska fiender
an bönderna, som hatade de unierade mer an själfva katolikerna. Motsatserna
voro framför allt af social natur: den trälbundne bonden reste sig mot den adlige
godsherren, Chmielnicki var en Spartacus och ingen Gideon, om han an bar framför
sig en röd fana med en ärkeängel och inskriften »Polackarne blifva slagna af skräck
från Gud». En panisk skräck tycktes i själfva verket förlama Polackarnes
motståndskraft. Chmielnicki slog vid Gula vattnet och vid Korsun de polska
hetma-nerna med deras lilla styrka och tillfångatog dem. Och när det allmänna uppbådet
drog honom till mötes med en oerhörd tross, med utomordentlig prakt, liksom ginge
det till fest, samt under odugliga, oeniga anförare, sa led det nederlag vid Pilawce
och upplöstes i vild flykt på grund af falskt allarm; lastad med omätligt byte,
kringrände Chmielnicki nu Lemberg, framträngde till Zamosc och äskade i ett
budskap till den i Warschau samlade valriksdagen, att Johan Kasimir, Sigismund IIIis
andre son, skulle väljas. Kosackernas framställning fällde utslaget till förmån för
honom. Han hade bakom sig en skiftesrik förtid som soldat, jesuit, kardinal och
fransk statsfånge och gifte sig nu med sin broders änka, den energiska och ärelystna
Ludovica Maria Gonzaga.
Johan Kasimirs val gjorde ej slut på kosackernas uppror. Chmielnickis stjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
