- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
178

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

178

M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.

Vy från äldre tid af slottet Windsor och dess omgifning. Kopparstick af obekant mästare.
hund ingicks då — 1686 — till rikets skydd mellan kejsaren och åtskilliga tyska
furstar. Sedermera blef vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Köln den franske
kandidaten, kardinal Wilhelm von Furstenberg förbigången för kejsarens skyddsling,
Josef Clemens af Bayern. Det ena med det andra gjorde, att konung Ludvig kände
sig kränkt, och utan föregående krigsförklaring inryckte hans trupper i september
1688 i kurfurstendömet Köln och i Pfalz, där de liksom i det närbelägna
Wurttem-berg foro fram på ett fruktansvärdt sätt.
Ett skri af harm öfver denna nya våldsgärning hördes öfver hela Europa. Hela
Tyskland greps af vrede; ingen fransman var där säker till lifvet. Men Ludvig hade
äfven i öfrigt räknat miste — han hade ej väckt skräck, blott förbittring. Till och
med holländarne insågo, att de ej kunde tillåta, att fransmännen ånyo sökte sätta sig
fast vid deras mest sårbara gräns. På samma gång blefvo de därigenom, att fransmännen
riktade sitt anfall mot öfre Rhen, befriade från sin fruktan att själfva angripas af
Frankrike. Jakob II hade vid alla tillfällen högt och eftertryckligt ställt sig på kardinal
Fursten-bergs sida; han framstod alltså för dem som den franske tyrannens medbrottsling. Redan
i slutet af september gåfvo generalstaterna sitt godkännande till Oranierns stora företag.
Den l november 1688 lättade Wilhelm ankar med en flotta af 600 fartyg; utan att
hafva mött någon fiende landade han i Torbay på Storbritanniens sydkust. I den
proklamation, han utfärdat, sade han sig vara kommen for att återställa lagliga och
författningsenliga förhållanden.
Jakob II hade intet skäl till förtviflan, då han mot Oranierns 14,000 krigare kunde,,
frånsedt milisen, uppställa 40,000 man reguliära trupper. Men han tappade genast
hufvudet. I stället för att med sin oerhörda öfvermakt kasta sig öfver sin motståndare
och tillintetgöra honom gjorde han eftergifter, hvilka under ett dylikt sakernas läge
icke vunno någon för honom, men öfvertygade hela världen om hans personliga svaghet
och fruktan. Oraniern var fintlig nog att lata de två engelska regementen, som voro
i holländsk sold, gå som förtrupper mot Jakobs irländare, och när de tillkämpade
sig några fördelar, framstodo dessa för engelsmännen som nationella framgångar.
Affallet blef allt allmännare, lorder och högre officerare gingo öfver till Wilhelm, till
sist äfven Jakobs yngre dotter Anna och hennes gemål, prins Georg af Danmark.
Nu var verkligen allt förloradt för Jakob. Han flydde i slutet af december 168&
öfver till Frankrike, där han och hans familj af Ludvig XIV mottogos med glänsande
gästvänskap. Slottet S:t Germain en Laye anvisades dem till residens. Men detta
älskvärda tillmötesgående var icke alldeles oegennyttigt. Ludvig hade för afsikt att
vid tillfälle begagna sig af Stuartarne mot England; därför hade han gifvit sina
ämbetsmän befallning att, om de höga gästerna skulle göra något försök att aflägsna
sig, kvarhålla dem med våld. En förgylld fångenskap alltså!
För andra gången och nu för alltid var det alltså slut med familjen Stuarts
herradöme i Storbritannien, och därmed hade där en gång for alla den personliga och
borgerliga friheten vunnit seger öfver den monarkiska absolutismen. Den stora
omhvälfningen, af engelsmännen betecknad med namnet »den ärorika revolutionen»,
försiggick nästan utan blodsutgjutelse. I och för sig innebar den föga af ärorikhet for
engelsmännen, hvilka vid den blott spelade åskådarens roll. Afgörandet berodde helt
och hållet på Wilhelm af Oranien och hans holländska här samt därjämte på Ja-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/5/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free