Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
mot den lillryska steppen. Men Mazepas löften gingo upp i rök. Han hade
ingalunda förvissat sig om kosackernas bistånd; i det afgörande ögonblicket afföllo de
i stället från honom. Nästan ensam kom han till konungen, som nu befann sig på
den öde steppen, hundratals mil från sitt land och omringad af fiender. På våren
1709 hade Karl blott 20,000 man kvar af de 50,000, som ryckt in i Ryssland, och dessa
ledo till på köpet brist på proviant och ammunition. Med den belägrade han Poltava,
i hvars närhet tsar Peter stod med en talrik här. Som vanligt utsatte han sig för
faror, och han blef sårad i foten. Den 8 juli (n. st.) gaf han order om anfall på
rys-sarnes förskansningar, men då han till följd af sitt sår ej kunde leda slaget, råkade
allt i förvirring, och striden vid Poltava slutade med ett fullständigt nederlag för
svenskarne. Den slagna hären trängdes af de förföljande ryssarne mot den breda
och brusande Dnjepr och måste vid Perevolotschna gifva sig fången. Sorgligt blef
dessa förträffliga krigares öde: de flesta blefvo släpade till Sibirien. På dess isfält
gingo Sveriges här och Sveriges rykte i grafven.
Sa konstlad hade det folkfattiga Sveriges öfvermakt i norra och östra Europa
varit, att den enda slaktningen vid Poltava var nog för att göra slut därpå. Den
hvilade på dess armé, som Gustaf Adolf skapat, Karl X Gustaf förbättrat och Karl
XII fört till lysande segrar. Denna utmärkte sig för sträng disciplin samt tålde hvarje
ansträngning, och dess anda hade höjts genom dess ärorika minnen. Då Karl XII:s
äfventyrslystnad och halsstarrighet tillintetgjort den under fälttågen i Ryssland 1708
och 1709, smälte Sveriges makt bort som snö för solen. Slaget vid Poltava
medförde också Leszczynskis fall, och därmed Polens förvandling till en rysk lydstat.
Det medförde ändtligen Rysslands inträde i Europas politiska och kulturella värld. Det
blef sålunda den betydelsefullaste händelsen i norra och östra Europas historia i alla tider.
Med blott 500 följeslagare undkom Karl XII till den turkiska staden Bender. I
Turkiet stannade han i mer an fem ar trots Portens upprepade maningar att begifva
sig därifrån. Han sträfvade oaflåtligt att förmå osmanerna till kamp mot Ryssland.
Ar 1711 nådde han sitt mal, ja, storvisiren Mehemet Baltadschi lyckades vid floden
Prut fullständigt kringränna tsaren och hans här. Men Baltadschi lät muta sig, och
Peter, som redan förtviflade om sin räddning, erhöll fred utan att behöfva medgifva
mer an att återlemna fästningen Azov till Turkiet. Karl uppgaf ej försöket att förmå
Porten att åter börja krig, den gjorde det, ehuru motsträfvigt, men Karl vann
ingenting därmed. Slutligen tröttnade den muhammedanska gästvänskapen vid den
egensinnige och anspråksfulle främlingen. Sultanen Ahmed III lät storma den svenske
konungens hus i Bender, och Karl XII måste i oktober 1714 återvända till
Mellaneuropa. Hans uppehåll i Bender hade visat sig fullkomligt resultatlöst.
Under konungens frånvaro hade regeringen i Sverige, hvilken ju skulle ligga i händerna
på en enväldig monark, råkat i förvirring. Ryssarne hade infallit i svenska Pommern,
danskarne tvungo vid Tönningen en svensk armé att gifva sig fången. På detta sätt blefvo
de tyska Östersjölandskapen skådeplatsen för svenskars, danskars och ryssars strider
och blefvo härunder utplundrade, till dess en tysk stat, Preussen, kom till deras bistånd.
Fredrik I:s regering hade med åren blifvit allt mindre tillfredsställande.
Ovärdiga gunstlingar, bi. a. den pfalziske äfventyraren Kolb von Wartenberg och den
egennyttige, durkdrifne intrigören grefve Wittgenstein, behärskade hofvet. Mot
dem bildade kronprinsen Fredrik Wilhelm ett parti, som, när anledning gafs, trädde
i öppen opposition mot konungen — en omständighet, som Fredrik Wilhelm senare
i sitt förhållande till sin egen son Fredrik alldeles glömde bort. Gynnad från högre
ort, genomträngde en skamlig korruption hela ämbetsmannaståndet, som fyllde sina
fickor på statens och folkets bekostnad. Öfverallt offrades åt fåfängt sken och tom
ståt. Den yttre politiken sköttes bedröfligt. Fredrik hade förstått att sa splittra de
25,000 man, som ar ut, ar in kämpade i den stora alliansens leder, att de
ingenstädes kunde uppträda med kraft och betyda något för sig. Arfvet efter Wilhelm III
hade en gång högtidligt tillförsäkrats honom, men holländarnes afundsjuka unnade
honom blott Neuchåtel, och han fick detta endast därför, att det lilla
Jurafursten-dömets ständer föredrogo honom framför andra pretendenter och emedan schweizarne
åtogo sig hans sak. De på tyska rikets mark belägna, likaledes honom tillerkända
delarne af arfvet, grefskapen Mors och Lingen, läto generalstaterna besätta, men ar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
