Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 M. PHILIPPSON, LUDVIG XlViS TIDSÅLDER.
kretsarne. Starkare an någonsin lefde nu — hos protestanter som hos katoliker —
tron på häxor och trollkarlar. Fruktansvärdare an någonsin rasade nu domare, i full
öfverensstämmelse med den allmänna meningen, mot olyckliga gamla kvinnor; på
otaliga bål brändes till aska människor, som angifvits hafva stått i förbund med satan.
Välmenande människovänner togo till orda häremot, men förgäfves. Sjukdomar och
olyckshändelser af allehanda slag tillskref man trollkarlar och häxor, och
upphofsman till stölder sökte man få reda på genom alla slags spådomskonster, till och med
präst och klockare lånade härvid en hjälpsam hand. Inalles blefvo i Trier brända
7,000 häxor, 600 genom en enda biskop i Bamberg, 800 under ett ar i stiftet
Wurzburg. En domare i Nancy, Remy, dömde 800 häxor till bålet. På en dag blefvo i
Douai 50, ja i Toulouse 400 personer afrättade för trolldom. I Paris egde under
loppet af några månader »otaliga» afrättningar rum på grund af samma inbillade
brott. I det lilla norditalienska distriktet Como bestegs bålet inom ett ar af 1,000
trollkarlar och häxor — l % af befolkningen! I andra trakter af Italien voro
häx-förföljelser sa vanliga, att upplopp framkallades däraf. I Sverige blefvo ensamt
i Ångermanland inom två månader 71 kvinnor afrättade för trolldom. I
England främjades och utbreddes häxeriväsendet framför allt genom skrifter af den
lärde pedanten på tronen, Jakob I. Matthew Hopkins, som ett fjärdedels århundrade
senare drog genom riket för att uppspåra djäfvulskap, erhöll ett pund sterling för
hvarje häxa, han lyckades få reda på. Ända inemot slutet af 1600-talet funnos
framstående teologer, naturforskare och andra lärde, som försvarade öfvertron.
Säkert hafva ar 1682, kanske till och med ar 1705, häxor blifvit brända i England.
»Under Karl II:s regerings, säger lord Campbell, »skulle en domare, som vid
utöfningen af sitt ämbete uttalade sitt tvifvel på häxor, blifvit förklarad saker till ateism
och bristande aktning för lagen.» Offrens antal blef likväl i England med dess
friare rättegångsväsende jämförelsevis ringa. Sa mycket förskräckligare rasade
förföljelsen i det af fanatiska calvinister behärskade Skottland, där ännu inemot 1700
regelbundet flere dussin häxor brändes. Den sista afrättningen af en häxa egde rum 1722.
Mot slutet af 1600-talet hade dock, hufvudsakligen på grund af
naturvetenskapernas framsteg, åtminstone inom de bildade klasserna i Europa tron på demonernas
makt upphört. De skrifter, som den store Thomasius 1701 och 1702 utgaf mot
magi och häxprocesser, hade lyckligtvis en djup och varaktig inverkan. Inom få
årtionden upphörde den förskräckligaste och mest fördärfliga farsot, som någonsin —
moraliskt och fysiskt — härjat vår världsdel.
Men under större delen af 1600-talet behärskade den människorna. Man var äfven
öfvertygad om att kometer och andra ovanliga företeelser i rymden bebådade krig
och pest, och man kände stor fasa vid åsynen af dem. En mjölnare, som påstod
sig hafva sett två krigshärar bland moln på himmelen i norr, underkastades med
anledning häraf formligt förhör af magistraten i Kustrin. Hvarje märkligt missfoster —
ej blott inom människo- utan äfven inom djurvärlden — ansågs som ett
fruktansvärdt tecken på Guds vrede och som en maning till bot och bättring. Spåmän och
spåkvinnor hade stor publik; framför allt blomstrade konsten att läsa i stjärnorna.
Till och med en sa upplyst och klartänkt man som den store kurfursten lät en
gång sin äldste son inställa en utfärd till häst, då hans hofastrolog hade förkunnat,
att en olycka därunder skulle inträffa.
Det var ej blott vantron, som var vida utbredd; äfven råheten, likgiltigheten
gentemot människors och djurs lidanden. Björnhetsning var ett särdeles omtyckt nöje;
till och med barn af de förnämsta familjer åsågo dylikt. Duellofoget var öfverallt
i svang, äfven bland den borgerliga befolkningens högre lager, och detta ehuru
duellanter i lagen hotades med dödsstraff. Man åt stark mat, särskildt ett
öfver-drifvet antal kötträtter, och hand i hand härmed gick dryckenskap. Dåtidens
människor höllo icke sa mycket på finheten utan mera på massan af mat och dryck,
och särskildt vid festliga tillfällen förtärdes häpnadsväckande kvantiteter. I
öfverensstämmelse med tidehvarfvets halfbarbariska karaktär ansågs som tecken på
förnämhet och makt öfver hufvud allt, som antog stora och väldiga mått eller som
föll i ögonen. Spel bedrefs ifrigt i alla kretsar, från de lägsta till de högsta. Franska
sändebudet i Berlin, grefve Rébenac, vann på en enda kväll vid hofvet l ,200 thaler, d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
