Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
lefnadsår. Den store fältherren var han då sedan lång tid tillbaka icke mera, men
en oegennyttig rådgifvare var han till det sista.
Till Österrikes tillbakagång hade Englands egennyttiga beteende i icke ringa mån
bidragit. Men småningom dukade Englands ledande minister Walpole under för de
andar han framkallat, krämarsinnet och kortsyntheten. Konung Georg II, som ar
1727 efterträdde sin fader, hatade ministern. Då denne bragte den nye konungen
underrättelse om hans faders död, tyckte han sig vara en förlorad man, ty Georg II
kände sig som engelsman, kände människor och förhållanden och hade af sin
mä-tress, lady Suffolk, vunnits för oppositionen. Men Walpole förstod att åter sätta sig
fast i sadeln — han var oumbärlig. I början af 1730-talet framträdde han med en
gammal älsklingsplan, nämligen att söka vinna för whigs den hittills torysinnade
gentryn. Han genomdref därför en nedsättning af grundskatten, men han vågade ej
att ersätta den härigenom inträffade minskningen i statsinkomster genom ökad
inkomstskatt, ty detta behagade icke det kapitalistiska whigpartiet. Andra medel till
betäckande af bristen måste utfinnas. Han återinförde därför saltaccisen och använde
fonden för statsskuldens afbetalning till andra an dess egentliga ändamål. Sistnämnda
utväg tillgreps, enär en stor finansplan strandade. De tre hufvudsakligaste
statsinkomsterna bestodo af grundskatterna, tullarne och förbrukningsafgifterna eller acciserna.
Walpoles tullagstiftning med dess omedgörliga utestängande af utländska fabriksvaror
och dess medgifvande af fri införsel af råvaror hade fördelaktiga verkningar. Icke sa
den accisplan, som han efter 1732 utvecklade. Den gick väsentligen ut på att ersätta
tullarne med acciser, lade alltså skattebördan på arbetsmaterial, lifsmedel och
njutningsmedel m. m., hufvudsakligen till nackdel för de mindre bemedlade klasserna. En
storm af förbittring utbrast, som ledde till den mäktige whigministerns första nederlag.
Det andra led han, då ett krig med Spanien utbröt på grund af smyghandeln i
Central- och Sydamerika. England hade småningom låtit denna antaga sådana
dimensioner, att den sysselsatte en hel flotta i de spanska farvattnen. Då Spanien värjde
och måste värja sig häremot, sa fortgick ett ständigt krig mellan den spanska
sjöbevakningen och de engelska smugglarne. Trots detta upphäfde oppositionen i
parlamentet ett väldigt skri öfver spanjorernas öfvergrepp, och Walpole var svag nog att,
ehuru han visste sakernas sammanhang, förklara Spanien krig 1739. I Västindien
gick det emellertid olyckligt, och Spanien behöll sin rätt att visitera fartygen. Men
Walpole hade förlorat det anseende, som han behöfde för att afhålla konung Georg
rån en äfventyrlig politik under de schlesiska krigen.
Liksom i England gick i Österrike ett regeringssätt, som öfverlefvat sig själft,
sin ärelösa undergång till mötes. Med prins Eugens död brast det sista svaga band,
som skänkt ett slags sammanhållning åt kejsarstatens ledning. Ingen fanns, som
kunde fylla hans plats. Den enda person i kejsarens omgifning, som hade ett mera
stadigt inflytande, var hofrådet von Bartenstein. Han var en begåfvad man och en
framstående jurist men ingen egentlig statsman med större vyer. Uppfylld af vördnad
för huset Habsburgs kejserliga härlighet, åtnjöt han sin härskares tillgifvenhet och
fulla förtroende. I frågor, som rörde rikspolitiken och den pragmatiska sanktionen,
var han tydligen den bestämmande.
Ansättningen af fördraget den 16 mars 1731, hvarigenom de båda sjömakterna och
kurfursten af Hannover gåfvo sin garanti åt sanktionen, härrör uppenbarligen från
honom. Däri heter det, att sagda makter skola med sina yttersta krafter försvara
ej blott Maria Teresias arfsrätt utan ock samtliga habsburgska land mot en och
hvar. Men efter 1733 förlorade ministrarne tron på fördragens kraft och sysselsatte
sig med tanken på en delning af monarkien. Mot dessa uppträdde prins Eugen och
Bartenstein, men efter den förres död sörjde ej den senare för att effektiva medel
voro tillgängliga för att med vapenmakt upprätthålla riksenheten. Tvärtom — Habsburgs
alltmer försvagade krigsmakt fick till sist dödsstöten genom ett nytt krig med Turkiet.
Kejsaren hoppades att på Höga Portens bekostnad erhålla ersättning för hvad han
förlorat i Italien. Ryssland började 1736 krig mot Turkiet, likaledes i förhoppning
att göra eröfringar. Tidigare öfverenskommelser förpliktade Österrike att bistå sin
bundsförvant och granne med 30,000 man. Men Karl nöjde sig ej därmed utan beslöt
att jämväl å sin sida börja ett eröfringskrig. Österrikes rustningar gingo trögt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
