Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPLYSNINGEN I FRANKRIKE. 343
ningslöst hemfallna åt dekadans, medan däremot i utlandet, framför allt af sådana
personligheter som Fredrik II och Katarina II, de själfva betraktades som andligt
besläktade och andliga läromästare.
Delta var den ena anmärkningen — att den franska upplysningen i sitt eget
hemland alltigenom bevarade karaktären af en opposition, drifven på litterär väg af
privatmänniskor mot den officiella världen. Men äfven detta har sin historiska
förklaring; den ligger i en omständighet, låt vara dold och i hvarje fall en, som undandrager
sig ett lättköpt klander. Det ar den djupgående historiska oförenligheten mellan å ena
sidan just dessa nya ideer och å andra sidan den traditionella karaktären hos den
franska monarkien och hos Frankrikes hela nationella utveckling, då ju denna i allt
sökt centralisering, sammanfattning, utjämnande af olikheter, alltså motsatsen mot
personlighetens uppväckande och höjande. Och denna iakttagelse leder oss öfver
till vår andra anmärkning angående den franska upplysningstidens betydelse och
förtjenst. De läror, som upplysningens och den personliga frigörelsens män med någon
som helst utsikt att
omsätta i verklighet hafva
utbredt, voro, djupare
sedt, alldeles icke någon
nationellt fransk andlig
egendom, utan
snarare åskådningar, hvilkas
frön spirat på
främmande, på engelsk mark.
Håller man fast detta,
då ter sig allt, som
förefaller egendomligt,
påfallande och
motsägande, såsom fullt naturligt
och i enlighet med
världshistoriens logik.
Härmed skall emellertid
icke vara sagdt, att om
konungadömet haft en
bärare, öfverlägsen och
utrustad med ett slags
konstnärens instinkt att
fatta och vilja, det skulle
varit absolut omöjligt
att undvika 1789 års
revolution och att
framgångsrikt i Frankrikes
mark, sådan den
utdanats genom landets
historia och folkets
psykologiska egendomlighet, i
lugn acklimatisera
politisk tankesådd af
utländskt ursprung och
bottnande i utländsk
erfarenhet. Ja, måhända
skulle detta här lättare
kunnat ske an på den
trädesmark, som
revolutionen genom sitt
radikala afröjningsarbete
skapat. Ty revolutionen
har egentligen blott på de punkter visat sig verkligt framgångsrik, där den hänsynslöst
och snabbt befäste och fullföljde de tendenser, som voro utmärkande för Frankrikes
speciella utveckling. Med andra ord — den har visserligen på det radikalaste sätt
genomfört centralisationen af detta »ena och odelbara Frankrike», det vidlyftiga
ämbets-manna- och prefekturmaskineriet och den politiska »jämlikheten», men den har i vida
mindre grad hos folket själft väckt en äkta och lefvande statsborgerlig anda och blott
gynnat uppkomsten af en särskild klass yrkespolitiker och deras egennyttiga anhang,
som sträfva att komma sig upp och betrakta staten som sitt byte. Hon har icke skapat
ett land, där fria, upplysta medborgare själfva bestämma sitt öde. Ur denna praktiska
synpunkt sedt, står det land, där de långt gående lärorna om borgerlig frihet och välfärd
utvecklats, betecknande nog på samma linie som andra romanska stater, men långt bakom
exempelvis Danmark och Schweiz, för att ej tala om större germanska statsbildningar.
Det var icke den franska Vänden regimes historiska krafter, sådana deras
beskaffenhet och följaktligen ock deras tendenser voro, som kunde förmedla
öfverflytt-ningen af de politiska företeelser och allmänna åskådningar, som mognat i England.
Uppgiften tillhörde Frankrikes litterära talanger. Å sin sida behöfde det själfbelåtna
Englands allmänna bildning och framskridna ståndpunkt en sådan förmedling for
att ställas fram för de öfriga folken och öfver hufvud klargöras. För detta värf var
den franska anden sa som ingen annan lämpad, karakteriserad, som den ar, vida
mindre af originalitet an af rörlighet och af en oupphunnen förmåga af spirituell,
genomskinlig, träffande framställningskonst.
Charles de Sécondat,
baron de Montesquieu.
Medalj af Dassier fils.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
