Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK OCH ANTIK ANDA. UPPKOMSTEN AF EN TYSK KULTUR. 395
Porslinsfigurer i rokokostil. Originalen i Kejsar-FredriUs-museet i Berlin.
sen mellan en konstnär och filosof å den ena sidan och en Aretino å den andra. Den
stora konstens former fyllas med galant, graciöst rokokolynne, och de starka
andarnes sinnlighet tager sig uttryck icke i konstnärligt renad skönhet utan i spirituell
frivolitet. Nu finnes det ju ingenting, som Tyskland icke apar efter, och därför låter
det sig gripa af denna litterära »frigörelse», äfven om den just icke ar klädsam.
Äfven Tysklands diktning visar sig för oss stå på samma linie, vi se behagfullt
lekande sinnlighet i fransk anda; vi tänka på Weisses lyriskt ömma dikter, for att
blott nämna en, eller på Wielands konst, en halft skolmästerlig, omsatt till litterärt
geschäft, eller på den ändå en smula manliga lusten för tvetydiga anekdoter, som
bland andra icke ens Lessing kan fullt frigöra sig ifrån. I hela Europa ar
atmosfären mättad af denna an mer eller mindre idyllartade, an mer oförblommerade
sinnlighet; vi kunna hvarken läsa den hederlige Voss eller ens en dygderoman utan
att på något sätt erinras därom.
Och ögat ar ej längre förmedlare for en mer universellt sinnligt-estetisk åskådning
utan endast för den speciella könssinnligheten, som genompyr allt. Under den stora
konstens tidsåldrar hafva sinnena tjenat sökandet efter skönhet, nu har skönheten
trädt i lystenhetens tjenst, och gudahärlig nakenhet förbytes till mänsklig
af-klädning; vi se knappt en af de hundratals nymfer och icke-nymfer i skulptur och
målning, vid hvilkas betraktande man icke måste i stället för på konstnären tänka —
på beställaren eller köparen. Allt detta ar den naturligaste sak i världen, ingen bryr
sig om att gifva skäl därför eller rättfärdiga sig — dess mer bryr man sig om
»bekännelser* och memoarer, som fråssa i erinringar. Först längre fram, när lustarne
äro döda — den enskildes och tidens — då skall man jämväl börja nedskrifva
allvarliga undersökningar och teorier, den fina kvintessensen af gjorda erfarenheter och
af en salomonisk återblick.
Verkligt allvarlig ar egentligen ingen. Till och med de större och stora andarne
i Frankrike äro det blott i ett — i den tanke, som griper dem och höjer dem öfver
dem själfva, att lefva lifvet sa rikt som möjligt, en tanke, som skänker dem odödlighet,
då de i litteraturen genomföra och försvara den. De förnäma kretsarne och hela världen
för öfrigt spela blott komedi. Prinsen af Ligne sade om randen régime, när den led
mot sitt slut: »Man skulle kunna vara af med aktörernas skådespelarkonst, den fina
världen kan taga upp täflan med de bästa yrkesmännen», Hans ord innebära en
omedveten liknelse. Öfverallt se vi något midt emellan äkta och talmi, af
manlig högsinthet och teaterhjältemod. Och det går alltid lättare för sig att med behag
och grade smycka surrogatet an det gediget äkta. I samma mån som vi lära känna
de samtida, dess starkare slår oss storheten hos deras själsfrände Fredrik af Preussen,
som efter sin ungdoms jakt efter estetisk eggelse och njutning höjer sig till känslan
af konungakallets plikter och vid slutet af sin lefnad ter sig — ensam bland alla —
för våra ögon hård, seg och spänstig som idegranen.
Otaliga konstnärer lefva från detta Siécle Louis quinze, och dock ar man tveksam,
hvem man i en kort framställning af världshistorien skall framhålla. De basta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
