Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
oss rikta hela vår verksamhet mot sjösidan och låt oss tillintetgöra England; har
detta skett, sa ligger Europa vid våra fötter.» Men hur komma åt den välrustade,
hafsbehärskande fienden? En möjlighet därtill erbjöd vägen öfver Medelhafvet och
Egypten till Indien. Indien var briternas rikaste koloni. Medelhafvet hade
engelsmännen hittills föga aktat på, och afstånden där voro korta. För öfrigt var Egyptens
eröfring sedan gammalt ett mål för Frankrikes tysta förhoppning; med Nillandet
skulle det ju också behärska handeln på Levanten, och man kunde därifrån öfva ett
omedelbart inflytande på Turkiet och ytterligare på Österrike och Ryssland — ja
man hade ju därmed möjlighet att helt och hållet uttränga England ur Medelhafvet.
Omtänksamt hade Bonaparte förberedt detta genom besättandet af italienska hamnar,
särskildt Venedigs, samt besittningstagandet af loniska öarne. Men på samma gång
framkallade upprullandet af den orientaliska frågan oändliga svårigheter och faror
och låg för öfrigt mindre i Frankrikes an i dess generals intresse.
Genom freden i Campo Formio hade Bonaparte råkat i en ogynnsam situation.
Han hade skapat lugn, och dock behöfde han för att stiga vidare uppåt oro,
upphetsning, våld. Stillheten dödade honom. I början hade han ögonskenligen hoppats
att få plats i regeringen; men det blef ej sa, enär han syntes de maktegande alltför
farlig. Nu erbjödo sig för honom två möjligheter: att störta direktoriet eller att
erhålla ett öfverbefäl. För det förra alternativet var tiden ännu ej mogen, däremot
fortgick kriget med Britannien. Bonaparte lät alltså gifva sig befälet öfver den armé,
som uppställts mot England; därigenom fick han makt och fäste uppmärksamheten
på sig. Helst hade han gjort en landstigning på den fientliga kusten, men då detta
förblef omöjligt, kastade han sig på det egyptiska fälttåget. Han hoppades att raskt
afsluta detta och under tiden på Frankrikes nordkust bygga skepp och företaga
rustningar i sådan utsträckning, att han på, hösten skulle kunna uppsöka den stolte
fienden i hans eget land. Misslyckades detta, sa läte sig kanske de i Orienten
intresserade stormakterna genom hvarjehanda öfvergrepp förmås att gripa till vapen.
Äfven då behöfdes den segerrike fältherren. Å andra sidan såg direktoriet gärna, att
den obekväme rivalen blef aflägsnad, och gick därför beredvilligt in på hans planer.
Bonaparte ville vara säker om framgång och samlade därför en utvald armé om
38,000 man, anförd af de basta officerare och ypperligt utrustad. Han medförde
dessutom en stab af vetenskapsmän, konstnärer och ingeniörer. Talleyrand begaf
sig till Konstantinopel för att förmå Porten att iakttaga en fredlig hållning.
Den 19 april lemnade Bonaparte i hemlighet Toulon och drog under vägen till
sig de trupper, som han sammandragit i italienska hamnar. Han hade högsta befälet
öfver både landt- och sjömakt; den senare leddes af amiral Brueys och bestod af 13
linieskepp, 6 fregatter och 300 transportfartyg. Den 9 juni befann sig flottan
utanför Malta, som tillhörde Johannitorden, och efter ett par dagar tvang han ön att gifva
sig. Därpå gick färden vidare, till Alexandria. Bonaparte kom till staden den l
juli, förde trupperna genast i land och stormade de illa försvarade murarne. Det
dåliga intryck, som denna hänsynslösa kränkning af folkrätten förorsakade, sökte
han försvaga genom en proklamation, hvari han sade sig vara kommen för att
befria det egyptiska folket från mamlukernas ok; alla människor vore lika inför
Gud, och han och hans soldater vore goda musulmaner. Redan den 7 juli anträdde
han marschen på Kairo.
Lyckan hade stått den djärfve bi. De väldiga rustningarne i Toulon hade ej
kunnat hemlighållas för engelsmännen. De kände visserligen ej deras syfte, men
för säkerhets skull sändes dit en flotta under amiral Nelson. Knappt hade den
kommit utanför Toulon, förrän en fruktansvärd storm nödgade den att, rätt illa
tilltygad, söka nödhamn. Samma storm gaf fransmännen tillfälle att oförmärkt löpa
ut. Då Nelson åter kom till Toulon, såg han, hvad som skett. Han hade skarpt
väderkorn och anade, att Alexandria var målet, och han skyndade dit för fulla segel.
Den 28 juni kom han — men hamnen var tom. Utan dröjsmål skyndade han
vidare till Mindre Asien, Syrakusa, de grekiska öarne. Där fick han tillförlitlig
underrättelse. An en gång gick färden till Alexandria; trikoloren vajade då på vallarne.
På den förra färden hade Nelson kommit till den egyptiska kusten före den förföljde.
Men ej heller nu var den franska flottan någonstädes att finna. För att ej blifva af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
