Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
december. Snabbt insåg han, hur svag grund hans herravälde hade. Han visade
sig därför mild och tillmötesgående. En regering utnämndes, som skulle fungera, när
han nästa gång skulle lemna hufvudstaden. Den skulle utgöras af kejsarinnan med
Carnbacérés som sin närmaste rådgifvare samt ett regentskapsråd, bestående af
prin-sarne af blodet och innehafvarne af rikets högsta värdigheter.
Den 14 april 1813 lemnade Napoleon Paris; i oktober blef han besegrad vid
Leipzig. Nu var Frankrike genom utskrifningarne, krigskostnaderna,
fastlandsspärrningen och industriens ständiga tillbakagång fruktansvärdt utmattadt. När kejsaren
den 9 november återvände, tillkännagaf han, att senaten och statsrådet skulle
deltaga i kejsarens förhandlingar med lagstiftande kåren. De tre korporationerna skulle
alltså tillsamman med kejsaren bilda ett slags nationalrepresentation. Detta betydde
en återgång från enväldet, och den fullständigades genom ministerförändringar,
hvarigenom bi. a. Caulaincourt öfvertog ledningen af utrikesärendena. Den 19
december egde det stora sammanträdet rum. Napoleon kräfde nya offer och erbjöd sig
att åt ett utskott af senatorer och medlemmar af lagstiftande kåren meddela gången
af sina senaste förhandlingar med de utländska makterna för att därmed styrka
krigets nödvändighet. Man ser, hur kejsaren sökte allt fastare binda Frankrike vid
sina intressen, detta Frankrike, som blott tjenat honom som trappsteg för att komma
upp till herravälde öfver världen.
Men det var för sent. Folkets själfständighet började vakna upp. En medlem
af lagstiftande kårens utskott förde ett dittills ohördt språk, och i utskottets utlåtande
anmodades kejsaren rent af att föra kriget blott för Frankrikes Oafhängighet och
integritet samt att återställa folkets politiska och personliga rättigheter. Ännu var
man kejsaren trogen, men man ville fred och frihet.
Napoleon borde hafva ingått på dessa kraf, men därtill visade han sig icke i stånd.
Liksom utåt hade han ock med afseende på Frankrikes inre förhållanden förlorat
verklighetens mark under fötterna, ja till och med känslan af hvad vanlig klokhet bjöd.
Han ajournerade den lagstiftande kåren, och vid nyårsmottagningen kastade han dess
medlemmar hånande i ansiktet en sådan glosa som att nationen behöfde honom
mera, an han dem. Detta tal betydde brytningen med den allmänna opinionen.
Medan fienden 1814 öfverskred Frankrikes gränser, vande sig inom landet
tänkesätten emot den, som försvarade fosterjorden. Det var ej längre folket, endast hären,
som uppbar imperalorn.
14. Kriget mot England och den tredje koalitionen (1803—1805).
I Frankrike bildade folk och regering utåt en enhet. På fastlandet fann
republiken blott regeringar, hvilka hon besegrade. I England däremot förde regering
och folk gemensamt kriget, här stötte Frankrike på en icke blott likvärdig utan ock
likartad fiende. Ända sedan normandernas och huset Plantagenets tider voro dessa
bägge makter hvarandras medtäflare och fiender, och priset, hvarom de nu stredo,
var högt, det högsta tänkbara — världsherraväldet. Det var detta, som afgörandet gällde.
Englands krigsförklaring 1803 kom för Bonaparte som en öfverraskning. Han
var alldeles otillräckligt rustad. Hans flotta bestod blott af 23 linieskepp, 25
fregatter och 107 korvetter, och af dessa voro några i Västindien, andra icke fullt
färdiga. Det var därför blott fem linieskepp och tio fregatter, som lågo i
stridsberedskap i hämnarne, om an deras antal inom några månader kunde ökas. Hvad
Spanien och Holland kunde erbjuda for att fylla luckorna var alldeles otillräckligt.
Dessutom rådde brist på matroser och sjöofficerare, disciplinen var dålig, krigs- och
utredningsmateriel fattades. Då hela franska marinen öfver hufvud stod efter den
engelska, saknade man tilltro och företagsamhet. Kriget var ej nationellt och
uppbars därför ej af den allmänna opinionen.
Helt annat var förhållandet med England. Här var det folket, som mot
ministärens önskan ville kriget, här betraktade man det som en nödvändighet, som en
högsta plikt. Briternas stolthet reste sig mot Frankrikes anspråk. Massvis
strömmade folk till fanorna för att strida för sitt land och dess ära; parlamentet beslöt
taga upp lån och höja skatterna. Man arbetade under högtryck och kunde därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
