Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Internationell politik 1815-1825.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
rantier för den legitima ordningen. De förbundna makterna förpliktade sig att
vägra olagliga reformer sitt erkännande och förbehöllo sig rätt att med fredliga medel
eller vapenmakt återställa det tillstånd, som vore förutsättning för att tillhöra
alliansen. Ett sådant förfaringssätt skulle nu tillämpas mot konungen af Båda
Sici-lierna.
I detta uttalande instämde icke England och Frankrike, men de gjorde icke
heller något motstånd, och så hade de tre östmakterna fria händer. Det militära
ingripandet skulle öfverlemnas åt Österrike, men dessförinnan skulle konung
Ferdinand inbjudas att personligen försöka en medling mellan makterna och sitt folk.
Till skådeplats för detta gyckelspel utsågs Laibach i Krain, där en ny kongress
öppnades i januari 1821. Konung Ferdinand svek sina upprepade edliga förpliktelser
och underkastade sig endast alltför gärna kongressens beslut. Den 7 mars jagade
60,000 österrikare under Frimont vid Rieti de stortaliga men vida svagare
neapolitanerna på flykten. Efter upplösningen af sin otrogna armé regerade Ferdinand
under skydd af österrikiska bajonetter, blindt mättande sitt hämndbegär och
hänsynslöst åsidosättande folkets berättigade anspråk.
Tre dagar efter drabbningen vid Rieti hade ett militäruppror utbrutit i
konungariket Piemont i städerna Alessandria och Turin, och bland de deltagande
officerarne märktes adelns främsta namn. Som symboler för en mot
främlingsväldet riktad all-italisk nationalkänsla höjdes det grön-hvit-röda baneret och erkändes
1812 års spanska författning. Hellre än att spela om den neapolitanske konungens
roll nedlade då konung Viktor Emanuel I den sardinska kronan till förmån för sin
broder Karl Felix, men då denne ännu vistades utom landet, lemnades regentskapet tills
vidare åt den närmaste tronarfvingen, prins Karl Albert af Carignan. Denne, som
var en bitter fiende till Österrike, hade dittills stått revolutionärerna nära, men då
han på den nye, reaktionäre konungens befallning lemnade dem åt sitt öde och
flydde från Turin, kunde de trupper, som blifvit Karl Felix trogna, med österrikisk
hjälp besegra de upproriska vid Novara (8 april), innan lågan hunnit sprida sig till
Lombardiet. Till Karl Felix’ skydd kvarstannade 12,000 man i landet. Så svajade
- till föga tillfredsställelse för det undanskjutna Frankrike - det österrikiska
baneret öfver hela halfön, sedan, med påfligt samtycke, äfven Ancona mottagit
besättning.
Men Metternichs triumferande politik skulle i sinom tid göra den erfarenheten,
att det sätt, hvarpå den utöfvade östmakternas uppdrag att bestrida
vakttjenst-göringen på halfön, långsamt men säkert undergräfde Österrikes maktställning
därstädes.
I Spanien hade inbördeskriget nått sin höjdpunkt, när den kungliga trosarmeen
i den eröfrade bergfästningen Seo D’Urgel utropat ett regentskap för den legitime
men ofrie konungen. I klämman mellan exaltados, som redan höllo på att tränga
de liberala författningsvännerna åt sidan, och de hämndtörstande servile gjorde
Ferdinand VII ett försök att befria sig, hvilket endast medförde, att han blef föremål
för misstänksam bevakning af sina egna ministrar.
Faran för konungens säkerhet sköt - i strid emot den ursprungliga afsikten -
den spanska frågan i förgrunden på den kongress, som i oktober 1822 öppnades
i Verona, alltså ånyo på österrikisk mark. Af de tillstädesvarande monarkerna var
visserligen kejsaren af Ryssland och genom hans påverkan konungen af Preussen
för en väpnad intervention. Men Metternich var icke utan farhågor och har väl
till slut fogat sig efter tsaren, därför att han önskade kvarhålla denne vid hans
korrekta ståndpunkt i den grekiska frågan. Och i själfva verket var det ju
mycket, som kunde varna. England, som af parlamentarisk hänsyn i Laibach
visserligen afböjt att vara med om fastställandet af interventionsrätten men faktiskt gärna
sett ingripandet i Neapel, uttalade sig i Verona - och till på köpet genom en tory
som Wellington - emot hvarje inblandning i Spaniens inre angelägenheter. Och
hvad det med Spanien besläktade franska hofvet angick, så hade den
ultrarojali-stiska regeringen i Paris visserligen länge i hemlighet understödt de spanska
roja-listernas »regentskap», men lika litet som den ville veta af något genomtåg
af främmande trupper, ville den hafva något formellt uppdrag af stormakterna att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
