Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kriget 1866 och det nya Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET 1866 OCH DET NYA TYSKLAND.
297
Ärkehertig Albert af Österrike.
Litografi af Kriehuber.
Fälttygmästare Benedek.
Träsnitt af L. Burger.
Amiral Tegetthoff.
Litograf! af Kriehuber.
Österrikes anförare till lands och sjöss i kriget mot Preussen och Italien 1866.
kår, tills förstärkning inträffade från Preussen och hannoveranerna omedelbart efter
en seger vid Langensalza (den 27 och 28 juni) måste gifva sig. Likaså tyckades
general Vogel von Falckenstein, som anförde den preussiska Mainarmeen, förhindra
bayrarnes anslutning till de under prins Alexander af Hessen stående sydtyska och
österrikiska afdelningarne, tills afgörandet fallit på de böhmiska slagfälten.
I Lausitz hade en preussisk armé sammandragits under prins Fredrik Karl, i
Schlesien en annan under kronprinsen, vid Torgau en tredje under general Herwarth von
Bittenfeld; den 22 juni begyntes från alla tre sidorna inryckandet i Böhmen. Den
österrikiska härledningen borde under alla omständigheter hafva sökt draga fördel af de
anryckande fientliga härarnes farliga isolering. Men icke ens den motgång, som general
Gablenz den 27 juni vid Trautenau tillfogade Bonin, sin vapenkamrat i det danska kriget,
blef vederbörligen utnyttjad. Påföljande dag voro återigen alla möjligheter till seger i
Benedeks hand vid Skalitz. Den väg, på hvilken Moltke slagit in, hade, säger Delbruck
- vid Skalitz - en punkt, där den ledde hart nära det fullständiga nederlagets
fruktansvärda afgrund. Men Benedek ville icke rubba sin kloke generalstabschefs plan, och
så lät han gå sig ur händerna tillfället att med sina 70,000 man upprifva den
preussiska styrkan på 30,000 man. Därmed hade han låtit segern öfver hufvud gå sig
ur handen, ty efter de preussiska arméernas förening kunde han intet uträtta mot
deras öfverlägsna styrka.
Den 2 juli stötte prins Fredrik Karls och Herwarths arméer på den österrikiska
hufvudarmeen vid Gitschin; kronprinsens armé, som var en dagsmarsch efter, skulle
så snabbt som möjligt skynda efter till valplatsen. Den 3 juli begynte det afgörande
slaget redan före dagningen mellan byn Sadowa och den lilla fästningen Königgrätz
vid Elbe. Preussarne hade den svåra uppgiften att taga österrikarnes och sachsarnes
ställning, som skyddades af skogshöjderna vid Chlum och den träskiga Bistritzdalen
och försvarades af 250 kanongap. Konung Wilhelm själf ledde angreppet, som
endast gick sakta framåt och kostade oerhörda offer. I tapperhet stodo österrikarne
icke efter sina motståndare; om dessa senare till sist vunno öfverhand, så berodde
det icke blott på deras tändnålsgevärs öfverlägsenhet utan ännu vida mer på deras
stramare krigstukt och de intellektuella krafternas starkare utbildning. Det var icke
orätt, när professor Peschel i en uppsats öfver den senaste krigshistoriens lärdomar
påstod, att här var det den preussiske skolmästaren, som segrade öfver den
österrikiske.
Äfven österrikaren Friedjung, hvars förträffliga verk öfver kriget först möjliggjort
en riktigare uppfattning af hithörande händelser, motsäger den gamla uppgiften, att
Världshistoria VI.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
