Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kriget 1866 och det nya Tyskland. - 11. Det andra franska kejsardömets nedgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kolsburg (den 26 juli) som freden i Prag (den 23 augusti 1866) afsluten till och med
under fransk bemedling. Då Bismarck begärde införlifvandet af Sachsen,
Hessen-Kassel, Nassau och Hannover, utbrast visserligen den franske underhandlaren
Bene-detti, full af förskräckelse: »Man lefver dock ej vidare på Fredrik den Stores tid, då
enhvar tog, hvad han behagade». Men när sedan Bismarck gick in på att lemna
konungariket Sachsen i orubbadt och oförminskadt bestånd, beviljades Preussen de
öfriga landutvidgningarne. För öfrigt afstod Österrike sina rättigheter till
Schleswig-Holstein, förband sig att ersätta krigskostnaderna och medgaf, att det till Napoleon
öfverlemnade Venezien förenades med konungariket Italien. Därtill kom vidare det
viktigaste af allt - att Österrike utgick ur den politiska förbindelsen med Tyskland,
hvars omgestaltning skulle vara Preussens uppgift. Den preussiska härledningen,
hade äfven yrkat på att fälttåget skulle afslutas med de segerrika truppernas intåg
i Wien, men denna för den öfvervunne särskildt förödmjukande fordran motsatte
sig Bismarck, som var angelägen att icke i onödan försvåra ett återknytande af
vänskapliga relationer till kejsarstaten. Redan när Moltke efter slaget vid Königgrätz
sade: »Eders Majestät har icke endast vunnit slaget utan fälttåget», tillfogade
Bismarck: »Striden är afgjord; nu gäller det att återvinna den gamla vänskapen med
Österrike.»
För ett närmande till Österrike var stunden ännu icke kommen, men däremot slog
man redan nu en brygga öfver Main, som tills vidare skilde det nybildade »Nordtyska
förbundet» från sydstaterna. Redan före freden i Prag slöto Bayern, Wurttemberg,
Baden och Hessen-Darmstadt med Preussen anfalls- och försvarsförbund, som af
hänsyn till Frankrike till en början skulle hållas hemliga. De offer freden pålade de
svagare staterna syntes lättare, när Bismarck yppade, att Napoleon ännu den 6
augusti låtit Benedetti förklara, att han skulle lemna Berlinkabinettet fullkomligt fria
händer mot afträdande af Rhen-Hessen och Bayerska Pfalz. Hur litet många tyskar
än förstodo att uppskatta de reala faktorerna i det politiska lifvet, så insåg man
dock i de ledande kretsarne, att groll och misstämning måste skjutas åsido och att
den djupgående omhvälfningen af alla tyska förhållanden äfven påkallade en
omsvängning i de särskilda staternas politik. Nästan öfverallt tillkallades nya ministrar,
hvilkas program gick ut på en närmare och ärlig förbindelse med Preussen, om de
också sträfvade emot ett uppgifvande af själfständigheten. Ombildningen af alla
tyska stridskrafter efter mönstret af det preussiska krigsväsendet var de nästföljande
årens viktigaste resultat. I norr försiggick lyckligt omsvängningen från preussisk till
tysk politik. »Endast Tyskland», sade konung Wilhelm efter Hannovers
införlifvande, »skall hafva vunnit hvad Preussen förvärfvat.» Det var det viktigaste
ögonblicket i Tysklands historiska utveckling.
Men äfven för den besegrade staten medförde dagen vid Königgrätz en afgörande
vändning i nationalitetsprincipens riktning. De österrikiska vapnens motgångar
föranledde en systemförändring i monarkiens inre; den under Belcredi suspenderade
februariförfattningen (af 1861) trädde ånyo i kraft, dock endast för kronlanden
hitom Leitha. Med Ungern kom det i juni 1867 till en uppgörelse, som bilade den
sedan 1848 pågående statsrättsliga striden, i hufvudsak efter Frans Deaks och hans
partis separatistiska önskningar och förslag. Andrassy, som 1849 dömts till döden
såsom rebell, blef den förste presidenten i det ungerska representanthuset och trädde
efter uppgörelsen 1867 i spetsen för den själfständiga ungerska ministären. Den
ny-upprättade statsrättsliga dualismen invigdes genom Frans Josefs praktfulla kröning
till konung af Ungern den 8 juni samma år.
11. Det andra franska kejsardömets nedgång.
Under det att Napoleon III:s utrikespolitik alltjämt på imperialistiska vägar
sträfvade efter landförvärf och makttillväxt, slog den inre redan från och med 1860
mer in på konstitutionella banor, eller riktigare sagdt den var, för att tala med Sybel,
despotisk, hvad författningen, demokratisk, hvad förvaltningen angick. Sådana med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
